Facklitteratur – Ellens läsrum

Svart historia av Amat Levin

En av böckerna som nominerades till Augustpriset i fackboksklassen är Svart historia av Amat Levin (Natur & Kultur). Amat Levin har tidigare utkommit med Slumpens barn – den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia. I Svart historia tar han ett bredare grepp – boken tar upp den afrikanska kontinentens historia från 5 000 år sedan fram till i dag och svarta människors historia inte bara i Afrika, utan också Nordamerika, Sydamerika, Karibien, Europa och till och med Asien.

Tidiga kungariken, folkvandringar, den transatlantiska slavhandeln, Belgiens övergrepp i Kongo, 1900-talets medborgarrättsrörelse i USA, Cecil Rhodes, tidigare koloniers självständighetsprocesser, krig, folkmord och uppfinnaren Valerie Thomas – ni förstår bredden på den här drygt 450 sidor långa och mycket mastiga boken.

Jag är imponerad över mängden stoff som Amat Levin bearbetat, valt ut, valt bort och fått ihop till en bok som hänger ihop med en någorlunda röd tråd. Kapitlen kommer i en logisk ordning och följer en lös kronologi. Personer och platser återkommer och en del större skeenden berättas i flera kapitel – som de fyra delarna om Liberias historia. Samtidigt är det ett nästan omöjligt uppdrag att berätta den svarta historien i en enda bok. En del händelser och personer berörs mycket kortfattat och jag tror att boken hade tjänat på att några av dessa kapitel strukits. En noggrannare korrekturläsning hade också suttit väl på plats.

Trots spretigheten är det ändå ett lyckat bokprojekt. Jag tror att det är smart att väva samman stora, politiska skeenden och konflikter – med mer hoppfulla, korta och kärnfulla berättelser om betydelsefulla svarta personer i historien. Berättelsen om till exempel Nat King Cole säger något om de stora skeendena i USA:s 1900-tal. De ofta korta kapitlen om intressanta och betydelsefulla människor gör också kapitlen om folkmord och övergrepp mer uthärdliga. Exemplen om européers övergrepp på Afrikas befolkning är oräkneliga. Som den belgiske kungen Leopold II:s brutala styre i Kongo, den brittiska affärsmannen Cecil Rhodes övergrepp i landet som namngavs efter honom själv – Rhodesia och de människozoon med svarta människor som visades upp i Stockholm på 1930-talet. Här får vi syn på den kolonialism och rasism som frodats även i Sverige.

Jag hoppas att Amat Levin skriver fler böcker i ämnet svart historia. Här finns stoff till ett mångårigt författarskap och många berättelser som förtjänar fördjupning.

Betyg: 4 av 5

Bokrecensioner

Recension: Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

Ester Blenda Nordström inledde sin journalistkarriär, som en av Stockholms första kvinnliga journalister, med att wallraffa som piga tre decennier innan Günther Wallraff ens var född. Sedan reste hon till Lappland, levde bland samer och jobbade som nomadlärare (och lärde känna LKAB-disponenten Hjalmar Lundbohm och rasbiologen Herman Lundborg). Efter det räddade hon svältande barn i norra Finland under första världskriget. Långt före Astrid Lindgren skrev hon en serie populära flickböcker vars hjältinna har stora likheter med Pippi Långstrump. Hon gjorde reportageresor i Anderna och reste runt i USA på jakt efter spår av de svenska immigranterna. Ändå var hennes minne så bortglömt – tills nu.

Det är ett intressant livsöde som Fatima Bremmer målar fram i biografin Ett jävla solsken (Forum 2017). Det är en mycket bra bok som förutom otroliga yrkesmässiga bedrifter också beskriver de privata sidorna. Som så ofta när det gäller framgångsrika och kreativa personer i historien finns någon form av psykisk ohälsa, i Ester Blendas fall en enorm rastlöshet och ett allt mer tilltagande alkoholmissbruk.

Bremmer väjer inte för de mer problematiska delarna av Ester Blenda Nordströms eftermäle, som synen på samerna och hennes kontakter med Herman Lundborg, chef på Rasbiologiska institutet. Visserligen får jag känslan av att Ester Blenda Nordström ville samerna väl, men det är majoritetssamhället som har tolkningsföreträdet och samerna ses som lite mindre vetande.

Alldeles oavsett kön så var hon en pionjär på så många sätt. Inom den granskande journalistiken, inom barn- och ungdomslitteraturen och som utrikesreporter. Men bland alla dem hon möter under sina resor så är det en person som etsar sig fast hos mig och som jag blir mer nyfiken på. Den samiska lärarinnan Karin Stenberg från Arvidsjaur som bemöter Ester Blenda Nordströms reportagebok om samerna. Hade jag inte vetat hade jag trott att texten var skriven i dag. Analysen är så brännande aktuell. Jag trodde det var först i modern tid som vi börjat prata om den främmande blicken och om exotifiering. Men Karin Stenberg skrev detta redan 1920. Man blir helt nedslagen över att det tog så många år innan någon lyssnade.

”De många, både kunskapsrika och välmenande män och kvinnor, som i övrigt skildrat samefolkets liv, ha i allmänhet, även där viljan varit som bäst, skildrat det enbart från svenskens synpunkt, gjort huvudsak till bisak och tvärtom. Det har ej varit samefolket, som skildrats, utan svenskars liv som turister i ett exotiskt land med en, gubevars, nog så intressant befolkning, som dock vunnit i intresse, ju mera olikartad andra människorvarelser och ju närmare djurets ståndpunkt man kunde framställa den.”

ur Dat läh mijen situd (det är vår vilja) av Karin Stenberg och Valdemar Lindholm

Temaläsning

Fyra böcker som lärde mig allt jag behöver veta om amerikansk politik

Skämt åsido – men efter att ha läst fyra böcker om ämnet vet jag i alla fall betydligt mer om amerikansk politik och USA:s historia än jag visste innan.

De fyra böckerna jag läst är dessa, och i den här ordningen:

Vi hade makten i åtta år : En amerikansk tragedi av Ta-Nehisi Coates (Norstedts, 2017)
3 november 2020 Ödesvalet – Om en demokrati i fara och en världsordning i upplösning av Fredrik Reinfeldt (Albert Bonniers förlag, 2020)
Allt vi har gemensamt : En berättelse om vänskap och ett delat USA av Sanna Torén Björling (Natur & kultur, 2020)
Nej är inte nog : Så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld av Naomi Klein (Ordfront, 2017)

Vi hade makten i åtta år har jag redan recenserat men här kommer en liten reflektion och jämförelse av alla fyra böckerna.

Två av böckerna är skrivna av kvinnor, och två av män. Två av böckerna är skrivna av svenskar och ur ett svensk perspektiv, en är skriven av en amerikan och en av en kanadensisk/amerikansk författare. En av böckerna har en tydlig vänsterprägel, en är mer höger/liberalt inriktad, en bok har ett afroamerikanskt perspektiv och en av böckerna ett glesbygdsperspektiv. Två av böckerna är tydligt argumenterande, en mer neutralt skildrande och en fjärde undervisande, men även den på sätt och vis präglad av författarens politiska hemvist.

Kort sagt, jag skulle säga att de täcker in många olika perspektiv och erfarenheter. Jag har lärt mig så mycket! Som exempelvis det faktum att det var Republikanerna som avskaffade slaveriet och inte Demokraterna, som man ju kan tro med tanke på de senaste presidentperiodernas politik. Eller att valdeltagandet i USA är betydligt lägre än i Sverige, och att det ofta är krångligt att rösta. Inte toppen för demokratin direkt. Och att Donald Trumps regering bland annat består av höga chefer från oljebolag och banker, som om det inte vore illa nog att han rekryterat sin dotter och svärson till viktiga poster.

Vi hade makten i åtta år av Ta-Nehisi Coates

Vi hade makten i åtta år av Ta-Nehisi Coates handlar främst om Obamaåren, men avslutas med ett kapitel om Trumps väg till makten. Boken tar också upp slaveriets historia och hur det påverkar människor i dag. Intellektuellt och välskrivet, väldigt mycket i en amerikansk kontext och därför lite svårt att hålla reda på allt om man inte är så bevandrad i amerikansk politik. Men en viktig bok att läsa för att förstå svartas perspektiv.

> Läs min recension här

Fler bra böcker om USA och rasism: En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité och Nästa gång elden av James Baldwin.

3 november 2020: Ödesvalet av Fredrik Reinfeldt

Boken är bra och lärorik om än med lite intrasslat språk. Hade gärna gått fram med klarspråkspennan och rensat bort de mest invecklade meningarna. En grundlig redogörelse för USA:s politiska historia från grunden får vi här. Du som redan vet mycket om amerikansk politik kan hoppa över denna och gå direkt på Ta-Nehisi Coates men jag önskar att jag hade läst den här boken först, nu läste jag den efter Vi hade makten i åtta år.

Det är inget litterärt mästerverk eller njutningsfull prosa, men på något märkligt sätt ändå en bladvändare. Jag kommer på mig själv med att sluka kapitlet där Reinfeldt går igenom trolig valutgång delstat för delstat. Visst är boken präglad av Fredrik Reinfeldts syn på poltiken, som liberal/kapitalist, USA-vänlig, Obamavän och Trumpkritiker, men jag köper ändå hans resonemang i stort. Fredrik Reinfeldt är på många sätt en voice of reason i en höger som verkligen tappat det totalt.

Allt vi har gemensamt : En berättelse om vänskap och ett delat USA av Sanna Torén Björling

Om du bara ska läsa en bok om USA-valet och både vill få en bra läsupplevelse och lära dig något nytt så ska du läsa Allt vi har gemensamt av Sanna Torén Björling. Det här är ett otroligt välskrivet reportage om vänskapen med Sherry i Montana, om polarisering och om olika sanningar. USA är så mycket – bortom Manhattan och Silicon Valley, östkustens elituniversitet och Hollywood finns också oändligt mycket glesbygd som precis som i Sverige tampas med konflikten mellan centrum och periferi, makt och maktlöshet.

Fler bra reportageböcker från USA: Ok, amen av Nina Solomin och Vi är Orlando av Johan Hilton.

Nej är inte nog : Så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld av Naomi Klein

Om Reinfeldt älskar USA så får vi här ett mer kritiskt perspektiv. Naomi Klein målar upp en bild av ett genomkorrupt land styrt av rovgiriga kapitalister. Inte bara Donald Trump får sig en (välförkänt) släng av sleven, utan även Barack Obama och Hillary Clinton. Jag får Nina Björk-vibbar och tycker att boken tar upp väldigt intressanta tankar kring vår gemensamma välfärd, arbete och klimatfrågor. Klein menar att lösningen på ojämställdhet, rasism, ekonomisk omjämlikhet och klimatkrisen är gemensam och inte går att angripa som separata frågor.

Fler böcker om ekonomisk ojämlikhet som jag vill läsa: Underskottsmyten av Stephanie Kelton och Kapitalet och ideologin av Thomas Piketty.

Bokrecensioner

Recension: Vi hade makten i åtta år av Ta-Nehisi Coates

Det här året har mitt läsande präglats mycket av Black Lives Matter-protesterna i USA. Och därtill har vi ett stundande presidentval, som jag nu ägnar ett läsprojekt åt. Ta-Nehisi Coates reportageessä ”Vi hade makten i åtta år : En amerikansk tragedi” tangerar båda dessa teman.

Den afroamerikanska journalisten Ta-Nehisi Coates följde Barack Obama under hans åtta år vid makten. Mycket i boken kretsar kring ex-presidenten, men det är också en berättelse om slaveriets historia och dess konsekvenser i vår nutid, om rasism och om amerikansk politik i stort. Boken innehåller åtta artiklar, skrivna under åren 2008–2016. Som inledning till varje artikel finns en nyskriven text av Coates, där han reflekterar kring artikelns tillblivelse och hur han ser på sina texter i dag. Detta är oerhört intressant för alla oss som på något sätt skriver eller är intresserade av journalistik.

I Sverige och det liberala Europa minns jag det som att Barack Obama hyllades enhälligt, han fick ju till och med Nobels fredspris efter bara 9 månader på posten. Efter att George W. Busch fått mycket kritik för bland annat Irakkriget var det som att Barack Obama blev lite av en frälsare på något vis. Och det är klart att det finns ett enormt symbolvärde i att USA fick sin första svarta president. Coates lyfter också att Barack Obama är oerhört intelligent.

Men. Detta är också första gången jag läser (saklig) kritik mot Obama, från ett håll där jag förväntade mig att han skulle hyllas. Alltså, Obama utsattes ju för en enorm hatvåg och misstankar om att han inte skulle vara född i USA från en rasistisk alternativhöger underblåst av Donald Trump – men detta är nog första gången jag läser en så välgrundad och saklig problematisering av Barack Obamas retorik och om hans balansgång mellan konservativa och liberala intressen. Det är oerhört välformulerat så jag ska inte ge mig på att referera hela tankegången – jag säger i stället: läs boken!

För det är en oerhört välskriven och ögonöppnande bok. Det är klart att jag vetat om att USA har problem med rasism, men att samhället var så här segregerat och att de system som fanns under slaveriet och 1900-talets raslagar på sätt och vis fortfarande lever kvar, det har jag nog inte insett vidden av förrän nu.

En intressant parallell till svensk inrikespolitik är att Coates förkastar idén om att det är marginalisering, dålig ekonomi och en känsla av att eliten inte bryr sig om den lilla människan som fått så många ur den vita arbetarklassen att rösta på Donald Trump. Detta hör vi ju ofta i Sverige som förklaring till Sverigedemokraternas framgångar. Coates menar, och visar med hjälp av statistik, att det inte stämmer. Donald Trumps framgångar beror på rasism, att människor helt enkelt är rasistiska och röstar på Donald Trump tack vare, och inte trots, hans rasistiska uttalanden.

Allra intressantast, kanske på grund av att jag läser boken när oerhört mycket i vår samtid handlar om Trump, är det avslutande kapitlet som handlar just om tiden efter Obama och om hur Donald Trump kom till makten. Det som drar ner bokens betyg för mig är att den är skriven för en amerikansk, väldigt kunnig publik. Jag skulle säga att jag är allmänbildad, men inte tillräckligt bildad om USA uppenbarligen för många namn som nämns känner jag inte till och en del andra händelser i den amerikanska politiska historien. Intressant nog skriver Ta-Nehisi Coates om hur han som ung läser James Baldwin och försöker förstå det han skriver, men inte förstår allt. Jag måste erkänna att jag inte heller hänger med hela tiden i ”Vi hade makten i åtta år”, även om det aldrig blir tråkigt eller tungläst.

Både Coates och Baldwin har en blick för samhället och en formuleringskonst som är enastående, även om Baldwin kanske är i en klass för sig. En annan som också refererar till Baldwin är Jason ”Timbuktu” Diakité i ”En droppe midnatt”, boken där han berättar om sin pappas uppväxt som svart i Brooklyn och även sätter hiphopen och den afroamerikanska historien i ett svensk perspektiv. Läs dem alla tre!

Om boken

Titel: Vi hade makten i åtta år : En amerikansk tragedi
Författare: Ta-Nehisi Coates
Översättare: Alva Dahl och Eva Åsefeldt
ISBN: 978-91-1-308538-8
Antal sidor: 439
Förlag: Norstedts
Utgiven: 27 februari 2019
Land: USA

Betyg: 📚📚📚📚 (4 av 5)

Andra som skrivit om boken: Sveriges Radio, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter

Bokrecensioner

Recension: Skärmhjärnan av Anders Hansen

Jag läser nästan alla böcker på läsplatta, en riktig läsplatta för e-böcker med svartvit skärm och e-bläck alltså. Inte en surfplatta typ Ipad. Men den här boken kunde jag verkligen inte med att läsa på skärm, även om e-boksläsaren är en mindre ”triggande” typ av skärm – den har ju varken plingande notiser eller roliga spel.

Skärmhjärnan av superstjärnan/psykiatrikern Anders Hansen är en bok som tar upp baksidorna med våra älskade skärmar. Hur skärmarna förstör vår nattsömn, gör oss ledsna och stressade. Ibland känner jag att nja, här blir Anders Hansen väl alarmistisk. Men visst. Mobil i sovrummet är förödande både för bokläsningen och sömnen. Små barn behöver inte skärmar (men de är väldigt praktiska ”barnvakter” ibland och man kan lära sig väldigt mycket med hjälp av dem). Men allt sånt vet vi ju.

Det som verkligen gav mig en aha-upplevelse var dessa tre grejer. Det handlar dels om hur vår hjärna fungerar (och har egentligen inte alls med skärmar att göra), dels om varför skärmar kan inverka negativt på våra relationer. Nämligen detta:

Vi som har god förmåga att lagra fett, lätt blir rädda eller ångestfyllda, är lättväckta och från tid till annan deprimerade är inte dysfunktionella, vi är perfekt anpassade för ett liv på savannen. Jag skulle aldrig ha svultit ihjäl, blivit uppäten av ett lejon eller liksom nöjt mig och därför inte hittat någon ny mat en bättre plats att bo på.
Det är inte meningen att vi ska vara lyckliga jämt. (Men om man mår så dåligt att man inte orkar med sin vardag ska man såklart söka hjälp!) Jag tänker lite på Emils pappa när han säger ”roligt och roligt, griser ska inte ha roligt”.
Forskning visar att vi upplever andra människor som tråkigare när vi har en telefon i närheten, eftersom telefonen alltid lockar med kickar och roliga grejer (sociala medier, spel och så vidare). Spot on. Det hjälper inte att sätta telefonen på ljudlös, den ligger där och lockar ändå.

Har du läst Hjärnstark eller sett Anders Hansens SVT-serie Din hjärna kommer du att känna igen mycket. En del saker har vi hört många gånger (till exempel att skärmljus sent på kvällen stör sömnen) men för oss som har stort mobilsug är det en bra bok att läsa och påminnas om varför det är bra att lämna telefonen utanför sovrummet på kvällen.

För egen del tänker jag att det finns så himla många bra saker som skärmar och internet gett oss. Mitt jobb som digital kommunikatör, nya vänner och gemenskap trots geografiska avstånd inte minst. Men vi behöver använda skärmarna klokt, till bra saker. Inte slentrianscrolla eller slösa timmar på meningslösa spel.

Om boken

Titel: Skärmhjärnan : Hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda
Författare: Anders Hansen
Finns som: inbunden, storpocket, e-bok och ljudbok
Antal sidor: 208
Förlag: Bonnier Fakta
Utgiven: 1 mars 2019
Land: Sverige

Betyg: 📚📚📚📚 (4 av 5)

Andra som skrivit om boken

och dagarna går…, Bokblomma.

Bokrecensioner

Recension: Slumpens barn av Amat Levin

Ämnet för Amat Levins bok ”Slumpens barn” är förstås alltid aktuellt och alltid viktigt, men kanske extra aktuellt nu i och med Black lives matter-demostrationerna. Om du är vit och inte har satt dig in i svarta eller mixades perspektiv ännu, så är det dags nu.

Jag har följt Amat Levins Instagramkonto Svart historia (som också finns som webbplats) under lång tid och har ömsöm förfärats över de koloniala övergreppen han berättar om, och ömsöm förfärats över vilket kolonialt perspektiv som historieundervisningen hade när jag gick i skolan.

Nu har Amat Levin släppt en bok på förlaget Natur & Kultur, ”Slumpens barn – den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia”. Och wow, var ska jag börja? Det här är på samma gång ett reportage från Amats resor i Gambia och Ghana och intervjuer med kända och okända svenskgambier (som Alice Bah Kuhnke och Seinabo Sey) men det är också ett slags självbiografi. Det är på något vis flera böcker i en och berättelsen belyser många olika teman. Allt är oerhört välskrivet och väl berättat och det blir aldrig spretigt eller rörigt.

Här fick jag lära mig om Västafrikas historia, om att flytta till Sverige från Gambia, om att flytta tillbaka till Gambia, om att växa upp i Sverige med en svensk och en gambisk förälder, om hur den svenska turismen till Gambia startade, om att vara svart, om rasism, om papparelationer och om att bli pappa. Det är en modig bok som inte väjer för svåra ämnen, som de dåliga relationer som en del gambiska män har med sina barn och varför det är så. (Nu är det för all del många fäder som har rätt risiga relationer med sina barn, alldeles oavsett var på jorden de är födda.)

”Slumpens barn” är en upplysande, oupphörligt intressant och mycket personlig bok som alla borde läsa.

En av många fina saker med litteratur är att vi får ta del av perspektiv och erfarenheter som vi inte hade mött annars. En annan fin sak är att vi får känna igen oss själva, och får veta att vi inte är ensamma om våra känslor och upplevelser. I ”Slumpens barn” får jag båda. Amat och jag är ungefär lika gamla, förortskvarteren där han växte upp är också mina kvarter och vi har valt liknande yrken. I en scen i boken berättar han om när han såg matchen mellan Sverige och Nigeria i herrfottbolls-VM 2002 i skolan. Jag minns den matchen. Jag vill till och med minnas att jag också såg den i skolan. Så vi delar många erfarenheter, men våra erfarenheter skiljer sig också mycket åt. Jag är vit, kvinna, uppväxt i Norrbotten och så vidare. Men det är fint att läsa om mina kvarter och fotbollsmatchen jag minns ur en annan människas perspektiv med helt andra erfarenheter än mina.

Expressen skriver i sin recension att boken har ”stoff för tre romaner. Minst.” och jag är böjd att hålla med. Jag vill läsa mer! ”Slumpens barn” är en upplysande, oupphörligt intressant och mycket personlig bok som alla borde läsa.

Om boken

Titel: Slumpens barn – den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia
Författare: Amat Levin
Finns som: Inbunden, e-bok
Antal sidor: 264
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 27 mars 2020
Land: Sverige

Betyg: