Recension: Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

Ester Blenda Nordström inledde sin journalistkarriär, som en av Stockholms första kvinnliga journalister, med att wallraffa som piga tre decennier innan Günther Wallraff ens var född. Sedan reste hon till Lappland, levde bland samer och jobbade som nomadlärare (och lärde känna LKAB-disponenten Hjalmar Lundbohm och rasbiologen Herman Lundborg). Efter det räddade hon svältande barn i norra Finland under första världskriget. Långt före Astrid Lindgren skrev hon en serie populära flickböcker vars hjältinna har stora likheter med Pippi Långstrump. Hon gjorde reportageresor i Anderna och reste runt i USA på jakt efter spår av de svenska immigranterna. Ändå var hennes minne så bortglömt – tills nu.

Det är ett intressant livsöde som Fatima Bremmer målar fram i biografin Ett jävla solsken (Forum 2017). Det är en mycket bra bok som förutom otroliga yrkesmässiga bedrifter också beskriver de privata sidorna. Som så ofta när det gäller framgångsrika och kreativa personer i historien finns någon form av psykisk ohälsa, i Ester Blendas fall en enorm rastlöshet och ett allt mer tilltagande alkoholmissbruk.

Bremmer väjer inte för de mer problematiska delarna av Ester Blenda Nordströms eftermäle, som synen på samerna och hennes kontakter med Herman Lundborg, chef på Rasbiologiska institutet. Visserligen får jag känslan av att Ester Blenda Nordström ville samerna väl, men det är majoritetssamhället som har tolkningsföreträdet och samerna ses som lite mindre vetande.

Alldeles oavsett kön så var hon en pionjär på så många sätt. Inom den granskande journalistiken, inom barn- och ungdomslitteraturen och som utrikesreporter. Men bland alla dem hon möter under sina resor så är det en person som etsar sig fast hos mig och som jag blir mer nyfiken på. Den samiska lärarinnan Karin Stenberg från Arvidsjaur som bemöter Ester Blenda Nordströms reportagebok om samerna. Hade jag inte vetat hade jag trott att texten var skriven i dag. Analysen är så brännande aktuell. Jag trodde det var först i modern tid som vi börjat prata om den främmande blicken och om exotifiering. Men Karin Stenberg skrev detta redan 1920. Man blir helt nedslagen över att det tog så många år innan någon lyssnade.

”De många, både kunskapsrika och välmenande män och kvinnor, som i övrigt skildrat samefolkets liv, ha i allmänhet, även där viljan varit som bäst, skildrat det enbart från svenskens synpunkt, gjort huvudsak till bisak och tvärtom. Det har ej varit samefolket, som skildrats, utan svenskars liv som turister i ett exotiskt land med en, gubevars, nog så intressant befolkning, som dock vunnit i intresse, ju mera olikartad andra människorvarelser och ju närmare djurets ståndpunkt man kunde framställa den.”

ur Dat läh mijen situd (det är vår vilja) av Karin Stenberg och Valdemar Lindholm