Läst 2020: Ellen listar årets …

Låt oss säga hejdå till 2020 med en lång, härlig lista. Från Enligt O lånade jag listan över ”Årets” i en rad olika kategorier, här presenterad i något förkortad form.

Årets klassiker: I år läste jag inte mindre än tre böcker av Selma Lagerlöf – alla tre delar i trilogin om Löwensköldska ringen. Den sista delen, Anna Svärd från 1928, tyckte jag allra mest om.

Årets parafras: För Lydia av Gun-Britt Sundström skildrar kärlekshistorien mellan Lydia och Arvid (från Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg) fast ur Lydias perspektiv och förflyttat till 1960-talet.

Årets historiska: Andra världskrigetskildringen Molnfri bombnatt av Vibeke Ohlsson knockade mig totalt.

Årets dystopi: Det här var året då vi levde i en dystopi, men jag har faktiskt läst två böcker som faller inom ramen för dystopin trots allt: Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood och Pesten av Albert Camus.

Årets grafiska: I år läste jag faktiskt hela sju seriealbum och grafiska romaner. Allra bäst tyckte jag om Einsteins nya fru av Liv Strömquist.

Årets tegelsten: Selma Lagerlöf-biografin Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm är årets längsta bok med sina 681 sidor. Men någon ”tegelsten” i egentlig mening var det kanske inte eftersom jag läste den som e-bok.

Årets ögonöppnare: Inspirerad av Black lives matter-rörelsen läste jag ett gäng böcker på temat etnicitet och hudfärg i år. Slumpens barn av Amat Levin, En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité, Nästa gång elden av James Baldwin och Vi hade makten i åtta år av Ta-Nehisi Coates. Som ni ser saknas kvinnor på den här listan och det borde jag verkligen åtgärda under 2021.

Årets utmaning: Efter att ha läst en jätteintressant DN-intervju med Nassim Nicholas Taleb apropå coronapandemin och huruvida man kunnat förutse den så beställde jag hans Black Swan : The Impact of the Highly Improbable. Fem månader och 444 sidor avancerad engelsk sakprosa senare kan jag konstatera att det var en utmaning. Var den värd tiden? Ja, kanske. Men det mesta av vikt finns i DN:s artikel.

Årets huvudperson: Jag vet att många stört sig på den misslyckade relationscoachen Ebba i Sara Paborns Tistelhonung men jag tyckte att hon var en alldeles underbar antihjältinna, snyggt gestaltad av Emma Peters i ljudboken.

Årets bifigur: Ebbe Carlsson, bifigur i de båda Palmemordsböckerna jag läst i år (Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson och Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare av Lars Borgnäs). Liksom karaktärerna i Vår tid är nu och Louise Boije af Gennäs 2000-talstrilogi befann sig Ebbe Carlsson i händelsernas centrum under i stort sett varje stor händelse i Sverige under några årtionden. Förutom att han blandade sig i utredningen av Palmemordet (vilket till slut ledde till den så kallade Ebbe Carlsson-affären), var han också inblandad i Bordellhärvan, Geijeraffären, ockupationen av västtyska ambassaden och olika händelser inom Säkerhetspolisen. Han hade en egen polisbil till sitt förfogande trots att hans yrke egentligen var journalist och bokförläggare. Han var bekant med i stort sett hela den socialdemokratiska eliten inklusive Palme och Anna-Greta Leijon samt länspolismästaren Hans Holmér (som var inneboende hos Carlsson under utredningen av Palmemordet) såväl som toppar inom bokbranschen och tidningsvärlden. Tragiskt nog, men också väldigt ”on brand” som mannen i händelsernas centrum, drabbades han under 1980-talet av hiv och blev en av de första svenskarna att berätta öppet om sin hiv-infektion. 1992 dog han i aids. Under 2021 är jag oerhört sugen på att låta Ebbe Carlsson bli huvudperson och läsa boken Ebbe – mannen som blev en affär av Anders Isaksson.

Årets TV-serie: Älska mig (säsong 2) av och med Josephine Bornebusch var alldeles fantastisk.

Årets skandal: Det är en gåta varför Klubben av Matilda Gustavsson inte nominerades till Augustpriset. Helt klart årets litterära skandal.

Årets pristagare: Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba var en mycket välförtjänt Augustvinst.

Årets titel: Årets mest förbryllande titel är i alla fall Fredrik Reinfeldts 3 november 2020 Ödesvalet : Om en demokrati i fara och en världsordning i upplösning. Förutom att den är orimligt lång så är det också obegripligt att man sätter en sådan bäst före-stämpel på sin boktitel. Jag menar, med den titeln är det liksom helt ointressant att läsa boken så här efter den 3 november 2020.

Årets läskigaste: Ljudboken Deadline av Rebecka Edgren Aldén höll mig vaken flera nätter. Obehaglig och mycket spännande.

Årets överskattade: Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson har hyllats av många men jag lyssnade på den på dubbel hastighet för att bli klar med den. Inte min kopp te, varken sättet den var skriven på eller huvudpersonen föll mig på läppen.

Årets underskattade: Viveca Sten och Mari Jungstedt vinner sällan några priser men deras deckare I hemlighet begravd och Innan molnen kommer var båda riktigt vassa med intressanta och spännande deckarintriger. Jag läser varenda bok av dessa och några fler kvinnliga deckarförfattare och ibland är det mest ”jaha” (fast ofta spännande på vägen dit), men dessa två titlar var starka.

Årets debut: Ur askan av Lina Areklew var en riktigt bra och oupphörligt spännande deckare, som dessutom utspelar sig i Norrland, närmare bestämt runt Höga kusten.

Årets par: Prinsen av England och sonen till USA:s första kvinnliga president såklart. Ni möter detta underbara och smått osannolika kärlekspar i Vitt, rött och kungligt blått av Casey McQuiston.

Årets lyckopiller: Julen enligt Julia av Kristin Emilsson gjorde mig väldigt glad. Redan i huvudkaraktärernas namn anar vi vilken skruvad och underbart härlig bok detta är: Julia Grahn som hatar julen och Petter Niklasson som har impotensproblem.

Läst 2020: Alla delar i min årssummering

Läst 2020: Årets bästa böcker

I en serie inlägg har jag tänkt presentera listor och statistik över min läsning 2020. Vi börjar med med min lista över årets bästa böcker. Och då räknar jag böckerna som kom ut under 2020, antingen på originalspråket eller i svensk översättning.

Vanligtvis brukar jag inte läsa så många helt nyutkomna böcker. Jag brukar låna böcker på biblioteket eller vänta tills pocketboken kommer ut, och då missar man ju ofta de allra nyaste titlarna. Men i år så har jag tack vare min Storytel reader (och Storytels ljudboksapp) kunnat läsa massor av nyutkomna böcker. Dessutom har jag köpt en del inbundna böcker också.

Så här kommer den: listan över årets bästa böcker 2020!

Skönlitteratur

På den skönlitterära listan dominerar bladvändare, böcker som skapat ett enormt läsflow hos mig men som också berättat en tankeväckande, intressant eller unik historia. Böckerna har också det gemensamt att de fått mig att känna – skratt och glädje, romantik eller spänning. Det är sådana böcker som skapar en fullpoängare hos mig. Läsgodis med lite tuggmotstånd. Feelgood med svärta. Eller en thriller med snygga twistar (och gärna klurigt polisarbete).


Facklitteratur

På den facklitterära sidan dominerar viktiga berättelser om etnicitet och minoriteter, hbtqia, jämställdhet och kroppspositivsm.

  • Livsviktigt : En handbok i kroppspositivt föräldraskap av Kajjan Andersson
  • Slumpens barn : Den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia av Amat Levin
  • Osynliga kvinnor : Hur brist på data bygger en värld för män av Caroline Criado Perez
  • Herrarna satte oss hit : Om tvångsförflyttningarna i Sverige av Elin Anna Labba
  • Vi är Orlando : En amerikansk tragedi av Johan Hilton

I morgon kommer nästa del i serien om min läsning 2020, håll utkik då!

Läst 2020: Alla delar i min årssummering

Recension: Slumpens barn av Amat Levin

Ämnet för Amat Levins bok ”Slumpens barn” är förstås alltid aktuellt och alltid viktigt, men kanske extra aktuellt nu i och med Black lives matter-demostrationerna. Om du är vit och inte har satt dig in i svarta eller mixades perspektiv ännu, så är det dags nu.

Jag har följt Amat Levins Instagramkonto Svart historia (som också finns som webbplats) under lång tid och har ömsöm förfärats över de koloniala övergreppen han berättar om, och ömsöm förfärats över vilket kolonialt perspektiv som historieundervisningen hade när jag gick i skolan.

Nu har Amat Levin släppt en bok på förlaget Natur & Kultur, ”Slumpens barn – den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia”. Och wow, var ska jag börja? Det här är på samma gång ett reportage från Amats resor i Gambia och Ghana och intervjuer med kända och okända svenskgambier (som Alice Bah Kuhnke och Seinabo Sey) men det är också ett slags självbiografi. Det är på något vis flera böcker i en och berättelsen belyser många olika teman. Allt är oerhört välskrivet och väl berättat och det blir aldrig spretigt eller rörigt.

Här fick jag lära mig om Västafrikas historia, om att flytta till Sverige från Gambia, om att flytta tillbaka till Gambia, om att växa upp i Sverige med en svensk och en gambisk förälder, om hur den svenska turismen till Gambia startade, om att vara svart, om rasism, om papparelationer och om att bli pappa. Det är en modig bok som inte väjer för svåra ämnen, som de dåliga relationer som en del gambiska män har med sina barn och varför det är så. (Nu är det för all del många fäder som har rätt risiga relationer med sina barn, alldeles oavsett var på jorden de är födda.)

”Slumpens barn” är en upplysande, oupphörligt intressant och mycket personlig bok som alla borde läsa.

En av många fina saker med litteratur är att vi får ta del av perspektiv och erfarenheter som vi inte hade mött annars. En annan fin sak är att vi får känna igen oss själva, och får veta att vi inte är ensamma om våra känslor och upplevelser. I ”Slumpens barn” får jag båda. Amat och jag är ungefär lika gamla, förortskvarteren där han växte upp är också mina kvarter och vi har valt liknande yrken. I en scen i boken berättar han om när han såg matchen mellan Sverige och Nigeria i herrfottbolls-VM 2002 i skolan. Jag minns den matchen. Jag vill till och med minnas att jag också såg den i skolan. Så vi delar många erfarenheter, men våra erfarenheter skiljer sig också mycket åt. Jag är vit, kvinna, uppväxt i Norrbotten och så vidare. Men det är fint att läsa om mina kvarter och fotbollsmatchen jag minns ur en annan människas perspektiv med helt andra erfarenheter än mina.

Expressen skriver i sin recension att boken har ”stoff för tre romaner. Minst.” och jag är böjd att hålla med. Jag vill läsa mer! ”Slumpens barn” är en upplysande, oupphörligt intressant och mycket personlig bok som alla borde läsa.


Om boken

Titel: Slumpens barn – den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia
Författare: Amat Levin
Finns som: Inbunden, e-bok
Antal sidor: 264
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 27 mars 2020
Land: Sverige

Betyg:

Betyg: 5 av 5.