Etikett: Amat Levin

En av böckerna som nominerades till Augustpriset i fackboksklassen är Svart historia av Amat Levin (Natur & Kultur). Amat Levin har tidigare utkommit med Slumpens barn – den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia. I Svart historia tar han ett bredare grepp – boken tar upp den afrikanska kontinentens historia från 5 000 år sedan fram till i dag och svarta människors historia inte bara i Afrika, utan också Nordamerika, Sydamerika, Karibien, Europa och till och med Asien.

Tidiga kungariken, folkvandringar, den transatlantiska slavhandeln, Belgiens övergrepp i Kongo, 1900-talets medborgarrättsrörelse i USA, Cecil Rhodes, tidigare koloniers självständighetsprocesser, krig, folkmord och uppfinnaren Valerie Thomas – ni förstår bredden på den här drygt 450 sidor långa och mycket mastiga boken.

Jag är imponerad över mängden stoff som Amat Levin bearbetat, valt ut, valt bort och fått ihop till en bok som hänger ihop med en någorlunda röd tråd. Kapitlen kommer i en logisk ordning och följer en lös kronologi. Personer och platser återkommer och en del större skeenden berättas i flera kapitel – som de fyra delarna om Liberias historia. Samtidigt är det ett nästan omöjligt uppdrag att berätta den svarta historien i en enda bok. En del händelser och personer berörs mycket kortfattat och jag tror att boken hade tjänat på att några av dessa kapitel strukits. En noggrannare korrekturläsning hade också suttit väl på plats.

Trots spretigheten är det ändå ett lyckat bokprojekt. Jag tror att det är smart att väva samman stora, politiska skeenden och konflikter – med mer hoppfulla, korta och kärnfulla berättelser om betydelsefulla svarta personer i historien. Berättelsen om till exempel Nat King Cole säger något om de stora skeendena i USA:s 1900-tal. De ofta korta kapitlen om intressanta och betydelsefulla människor gör också kapitlen om folkmord och övergrepp mer uthärdliga. Exemplen om européers övergrepp på Afrikas befolkning är oräkneliga. Som den belgiske kungen Leopold II:s brutala styre i Kongo, den brittiska affärsmannen Cecil Rhodes övergrepp i landet som namngavs efter honom själv – Rhodesia och de människozoon med svarta människor som visades upp i Stockholm på 1930-talet. Här får vi syn på den kolonialism och rasism som frodats även i Sverige.

Jag hoppas att Amat Levin skriver fler böcker i ämnet svart historia. Här finns stoff till ett mångårigt författarskap och många berättelser som förtjänar fördjupning.

Betyg: 4 av 5

Ämnet för Amat Levins bok ”Slumpens barn” är förstås alltid aktuellt och alltid viktigt, men kanske extra aktuellt nu i och med Black lives matter-demostrationerna. Om du är vit och inte har satt dig in i svarta eller mixades perspektiv ännu, så är det dags nu.

Jag har följt Amat Levins Instagramkonto Svart historia (som också finns som webbplats) under lång tid och har ömsöm förfärats över de koloniala övergreppen han berättar om, och ömsöm förfärats över vilket kolonialt perspektiv som historieundervisningen hade när jag gick i skolan.

Nu har Amat Levin släppt en bok på förlaget Natur & Kultur, ”Slumpens barn – den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia”. Och wow, var ska jag börja? Det här är på samma gång ett reportage från Amats resor i Gambia och Ghana och intervjuer med kända och okända svenskgambier (som Alice Bah Kuhnke och Seinabo Sey) men det är också ett slags självbiografi. Det är på något vis flera böcker i en och berättelsen belyser många olika teman. Allt är oerhört välskrivet och väl berättat och det blir aldrig spretigt eller rörigt.

Här fick jag lära mig om Västafrikas historia, om att flytta till Sverige från Gambia, om att flytta tillbaka till Gambia, om att växa upp i Sverige med en svensk och en gambisk förälder, om hur den svenska turismen till Gambia startade, om att vara svart, om rasism, om papparelationer och om att bli pappa. Det är en modig bok som inte väjer för svåra ämnen, som de dåliga relationer som en del gambiska män har med sina barn och varför det är så. (Nu är det för all del många fäder som har rätt risiga relationer med sina barn, alldeles oavsett var på jorden de är födda.)

”Slumpens barn” är en upplysande, oupphörligt intressant och mycket personlig bok som alla borde läsa.

En av många fina saker med litteratur är att vi får ta del av perspektiv och erfarenheter som vi inte hade mött annars. En annan fin sak är att vi får känna igen oss själva, och får veta att vi inte är ensamma om våra känslor och upplevelser. I ”Slumpens barn” får jag båda. Amat och jag är ungefär lika gamla, förortskvarteren där han växte upp är också mina kvarter och vi har valt liknande yrken. I en scen i boken berättar han om när han såg matchen mellan Sverige och Nigeria i herrfottbolls-VM 2002 i skolan. Jag minns den matchen. Jag vill till och med minnas att jag också såg den i skolan. Så vi delar många erfarenheter, men våra erfarenheter skiljer sig också mycket åt. Jag är vit, kvinna, uppväxt i Norrbotten och så vidare. Men det är fint att läsa om mina kvarter och fotbollsmatchen jag minns ur en annan människas perspektiv med helt andra erfarenheter än mina.

Expressen skriver i sin recension att boken har ”stoff för tre romaner. Minst.” och jag är böjd att hålla med. Jag vill läsa mer! ”Slumpens barn” är en upplysande, oupphörligt intressant och mycket personlig bok som alla borde läsa.

---

Om boken