Januari månads litteraturland är Mexiko och landet representeras av Fernanda Melchor, som skrivit romanen Paradais (Bokförlaget Tranan). Åtta veckor som nummer 1 på DN Boklördags kritikerlista, med på Internationella Bookerprisets långa lista 2022, kritikerrosad. Ja, ni fattar – detta är god litteratur.
Bokens berättare är Polo, en fattig tonårskille från stadens fattigbyar som jobbar som trädgårdsskötare i ett gated community-område. Han hatar intensivt sin gravida kusin som flyttat in hos honom och hans mamma. Polo möter Franco Andrade, en ensam och överviktig tonåring som bor innanför grindarna och fantiserar om att våldta grannfrun. Redan i inledningen förstår vi att de gjort något riktigt dumt. Och sen blir det värre.
När det gäller min läsupplevelse är ordet vämjelig det som beskriver den bäst. Och det beskriver förstås inte hur bra boken är – det vore ju knasigt om en boks kvalitet bedömdes efter hur trevlig den var att läsa. Men här går det liksom över alla gränser. Frossandet i äckliga detaljer, de osympatiska karaktärerna, det grova språkbruket – alltihop är vämjeligt. Språket dryper av misogyni, fettfobi, funkofobi och inte gör översättningen det bättre. Jag hade kunnat ta ordet motherf****r eller vad nu den spanska motsvarigheten blir men direktöversatt till svenska? Nej, men nej tack.
Allt det grova står i vägen för berättelsen och även om det är en stark historia så blir jag inte så berörd. Bara äcklad och arg. Innehållet hamnar i skuggan för formen. Och även om jag rent intellektuellt förstår att det är en bra bok så var den ingenting för mig. Det bästa med Paradais är att den bara är 176 sidor lång och att jag nu kan bocka av ett land jag inte tidigare läst något från.
Betyg: 2 av 5
