5 författare från 2022 som jag gärna läser mer av

Sara Strömberg (foto: Göran Strand).

Förra året listade jag fem nya författarbekantskaper som jag vill läsa mer av. Här kommer årets lista!

Sara Strömberg är författarraketen från Jämtland som med sina två första deckare om Åre-journalisten Vera verkligen visat var deckarskåpet ska stå. Svenska deckarakademin gav henne pris som årets debutant 2021 för Sly och årets deckare 2022 för Skred, som jag båda läste under året.

Linda Ståhl har även hon utkommit med två bra deckare och förlägger sin handling till Höllviken i Skåne, med icke-binära Reub som huvudperson. Både Syndaren ska vakna och Eldens ska falna läste jag under det här året.

Camilla Davidsson har skrivit flera feelgoodböcker men det var först under årets sista dagar som jag upptäckte henne med julromanen En storm i juletid. Jag läser gärna mer.

Nora Khalil är lärare och har varit finalist i Ortens bästa poet. 2022 debuterade hon med Yani som nominerades till Augustpriset. Jag hoppas på fler bra ungdomsböcker från henne.

Callum Bloodworth är en svensk-brittisk författare som hittills gett ut tre romaner. I år läste jag Julakuten för ensamma hjärtan och jag ser fram emot mer!


Böckerna jag läste 2022 – Statistik, listor och reflektioner över min läsning 2022.

> Här hittar du alla delar i min årssummering

Böckerna jag läste 2022

Yani av Nora Khalil

Jag tror sällan jag känt mig så mycket som en medelålders svennebanan-småstadsmorsa som när jag läste Nora Khalils Yani. Jag fick till och med ta hjälp av en ordlista som tidningen GP satt ihop. Ganska många ord kände jag redan till. Men ordet ”yani” som förekommer på var och varannan sida och i bokens titel gjorde mig förbryllad. Är Yani en person som huvudpersonen Rayan skriver till? Eller är det bara något man säger, som ”abow”? Betyder det något?

Svaret visade sig ligga någonstans mellan det andra och tredje alternativet. GP beskriver att ordet så här: ”Kanske det allra mest användbara ordet på listan. Ordet betyder liksom eller typ och slängs in i var och varannan mening.”

Ett annat ord som förbryllade mig, men som jag ändå tolkade som något slags förstärkningsord är ”çok”. Ordet kommer från det turkiska ordet för ”mycket”, uttalas som svenskans ”tjock” och används ungefär som väldigt eller mycket: ”çok bra”. Här blir språkvetaren i mig väldigt nyfiken på om användandet av ”çok” är anledningen till att en del (som inte kommer från förorten) säger ”tjockt bra”. Jag har tolkat det som en märklig vidareutveckling av ”fett bra”, men det kanske helt enkelt kommer från turkiskan.

Själva boken är så mycket mer än ortenslang, men det är såklart en viktig del i att den känns så trovärdig och så mycket här och nu. I centrum för handlingen finns Rayan, som är berättaren, och hans klasskompisar Amir, Caspian och Wahida som går i nian i Alby utanför Stockholm. I bokens inledning får Amir ett utvisningsbeslut och tillsammans med den snälla fritidsledaren Sebbe drar vännerna igång en kampanj för att Amir ska få stanna.

Det är en stark skildring av vänskap och jag hoppas att boken blir läst av många. Både ungdomar i förorten som får sin verklighet skildrad på ett trovärdigt sätt och ungdomar som bor långt från förorten, för att skapa förståelse för varandra. Liksom vi vuxna som lever långt ifrån förortens verklighet. Det här är en ungdomsbok som fungerar utmärkt även för äldre läsare!

Jag vill avsluta den här recensionen med språket. För trots att bokens handling är stark och bra, så är språket en stor del av behållningen. Och då menar jag inte att medelålders svennebananmorsor får lära sig ortenslang, utan för att Nora Khalil skriver med en fantastisk spänst och kreativitet och med otroliga liknelser. Jag ser fram emot att läsa mer av författaren!

Betyg: 5 av 5

Betyg: 5 av 5.