Jag tror sällan jag känt mig så mycket som en medelålders svennebanan-småstadsmorsa som när jag läste Nora Khalils Yani. Jag fick till och med ta hjälp av en ordlista som tidningen GP satt ihop. Ganska många ord kände jag redan till. Men ordet ”yani” som förekommer på var och varannan sida och i bokens titel gjorde mig förbryllad. Är Yani en person som huvudpersonen Rayan skriver till? Eller är det bara något man säger, som ”abow”? Betyder det något?
Svaret visade sig ligga någonstans mellan det andra och tredje alternativet. GP beskriver att ordet så här: ”Kanske det allra mest användbara ordet på listan. Ordet betyder liksom eller typ och slängs in i var och varannan mening.”
Ett annat ord som förbryllade mig, men som jag ändå tolkade som något slags förstärkningsord är ”çok”. Ordet kommer från det turkiska ordet för ”mycket”, uttalas som svenskans ”tjock” och används ungefär som väldigt eller mycket: ”çok bra”. Här blir språkvetaren i mig väldigt nyfiken på om användandet av ”çok” är anledningen till att en del (som inte kommer från förorten) säger ”tjockt bra”. Jag har tolkat det som en märklig vidareutveckling av ”fett bra”, men det kanske helt enkelt kommer från turkiskan.
Själva boken är så mycket mer än ortenslang, men det är såklart en viktig del i att den känns så trovärdig och så mycket här och nu. I centrum för handlingen finns Rayan, som är berättaren, och hans klasskompisar Amir, Caspian och Wahida som går i nian i Alby utanför Stockholm. I bokens inledning får Amir ett utvisningsbeslut och tillsammans med den snälla fritidsledaren Sebbe drar vännerna igång en kampanj för att Amir ska få stanna.
Det är en stark skildring av vänskap och jag hoppas att boken blir läst av många. Både ungdomar i förorten som får sin verklighet skildrad på ett trovärdigt sätt och ungdomar som bor långt från förorten, för att skapa förståelse för varandra. Liksom vi vuxna som lever långt ifrån förortens verklighet. Det här är en ungdomsbok som fungerar utmärkt även för äldre läsare!
Jag vill avsluta den här recensionen med språket. För trots att bokens handling är stark och bra, så är språket en stor del av behållningen. Och då menar jag inte att medelålders svennebananmorsor får lära sig ortenslang, utan för att Nora Khalil skriver med en fantastisk spänst och kreativitet och med otroliga liknelser. Jag ser fram emot att läsa mer av författaren!
Betyg: 5 av 5
