Recension: Imamens fall av Nawal El Saadawi

Nawal Al Saadawi (Pressbild: San Cool)

”Att läsa böcker man inte förstår är det viktigaste en människa kan göra”, skrev Anna-Lena Laurén i DN i höstas och det är en fras jag återkommer till ofta under läsningen av Imamens fall av Nawal Al Saadawi.

Mitt sextonåriga jag hade lagt undan boken (eller aldrig valt den från första början) och sedan letat upp något mer lättsmält, något som jag kan förstå. Som vuxen och klokare så tänker jag två saker: 1) man måste inte förstå allt man läser och 2) det är bra att träna sina läsmuskler.

Handlingen i Imamens fall rör sig kring Bint Allah, imamens utomäktenskapliga dotter, när hon jagas och stenas. Vi befinner oss i ett icke namngivet land där imamen har både den religiösa som den politiska makten. Här finns också chefen för säkerhetspolisen, den store skriftställaren och ledaren för den officiella oppositionen som ser till att imamens makt bibehålls.

Jag ser vissa likheter med 1984 av George Orwell i beskrivningen av diktaturen. Men det här är en ganska mycket grymmare och mer våldsam bok. Språket och berättelsen böljar fram och tillbaka, vi återkommer om och om igen till samma händelse. Tror jag i alla fall. Berättarperspektivet skiftar mellan jag-form och tredje person och mellan olika personer, vilket är det som står i vägen för min förståelse av berättelsen. Fast jag tror mig ändå förstå andemeningen, vad El Saadawi vill säga med boken. Och det räcker faktiskt för att läsningen ska vara meningsfull.

Recension: Elva änkors man av Denise Rudberg

Den nyskilda politikern Stina Bodén kontaktar sin granne och åklagaren Alexandra Baranski efter att ha blivit utsatt för utpressning. Hon misstänker att det är hennes nya förälskelse som hon mött via en dejtingsida som ligger bakom hoten. Samtidigt försöker änklingen Alain Paulsson hitta kärleken på nytt efter att hustrun gått bort. Hela livet har han dolt sin läggning men nu är han redo att börja nätdejta.

På Östermalm jobbar Marianne Jidhoffs särskilda utredningsgrupp vidare med de känsligaste fallen medan kriminalkommissarie Thorsten Ehn gått vidare till att undervisa på Polishögskolan efter att han och Marianne äntligen blivit ett par.

Det är ett kärt återseende att få träffa Marianne, Thorsten, Augustin och de andra karaktärerna, som börjar kännas lite som ens vänner. Jag älskar att vara i Marianne Jidhoffs värld av eleganta brott, chokladpraliner från Ejes och extravaganta miljöer. Och det är ju också det som är den stora behållningen med boken. I just Elva änkors man är det verkligen relationerna som står i fokus och som är det riktigt intressanta. Brotten hamnar lite i skymundan och själva kriminalintrigen i Elva änkors man är inte den starkaste i serien.

Underhållningsvärdet är högt. Men jag har några invändningar. Stundtals känns det lite som att Elva änkors man hafsats igenom väl fort. För det första: kriminalintrigen. När det bara återstår ett tiotal sidor återstår det fortfarande ganska mycket utredning – men i stället knyts historien ihop väldigt fort. För det andra: språket. Jag saknar en redaktörs rödpenna här. Ordet varefter upprepas gång på gång, liksom samt (vilket jag anmärkt på tidigare). Särskilt störande är ordet samt i repliker. Det är väl ingen människa som uttrycker sig så? Och när Marianne Jidhoff refererar till att det var länge sen hon arresterade någon … Nä, svenska polisen griper och anhåller gärningspersoner, de arresterar inte.

Det som jag älskar med böckerna är de utsökta detaljerna. Som att varje boks titel innehåller siffran på bokens ordning i serien. Elva änkors man är därmed den elfte boken. Jag gillar också att Marianne Jidhoff lever i samma universum som flera av Rudbergs karaktärer från hennes första böcker: Eva von Dies är ju en avlägsen släkting till Marianne. En annan rolig detalj är att författaren själv gör en cameo i denna bok.

Med en noggrann redaktör i handen skulle det här kunna bli underhållning i världsklass. Nu blir det bara ganska bra.

Recension: Projekt jul av Cathy Bramley

Merry hade sett fram emot att tillbringa julen med pojkvännen Daniel, men efter ett misslyckat frieri blir hon ensam. Cole är även han ensam efter att hans ex flyttat med barnen till andra sidan jorden. Båda har på varsitt håll bestämt att julen är inställd i år. Så hur i hela världen kommer det sig att de plötsligt blir ansvariga för att arrangera stadens julfirande?

Om man kunde köpa julmys på burk så skulle etiketten se ut så här. I Projekt jul (Piratförlaget 2021) finns alla ingredienser som behövs för den mest utsökta lilla jul-cupcake. Till och med huvudkaraktärens namn Merry skapar julstämning. Och som om inte det vore nog tillverkar hon handgjorda doftljus under namnet Merry & Bright.

Ibland går allt lite väl enkelt, till och med för att vara en feelgoodroman där allt ju ska ordna sig på slutet. Men det gör liksom ingenting, för den här julkaramellen bjuder på en alldeles ljuvlig blandning av romantik och julmys. Det är en karamell utan mycket sälta eller tuggmotstånd, men åh så underbar! Ibland vill man bara läsa något härligt där allting går som det ska (och ingen blir sjuk i covid).

Recension: Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

Ester Blenda Nordström inledde sin journalistkarriär, som en av Stockholms första kvinnliga journalister, med att wallraffa som piga tre decennier innan Günther Wallraff ens var född. Sedan reste hon till Lappland, levde bland samer och jobbade som nomadlärare (och lärde känna LKAB-disponenten Hjalmar Lundbohm och rasbiologen Herman Lundborg). Efter det räddade hon svältande barn i norra Finland under första världskriget. Långt före Astrid Lindgren skrev hon en serie populära flickböcker vars hjältinna har stora likheter med Pippi Långstrump. Hon gjorde reportageresor i Anderna och reste runt i USA på jakt efter spår av de svenska immigranterna. Ändå var hennes minne så bortglömt – tills nu.

Det är ett intressant livsöde som Fatima Bremmer målar fram i biografin Ett jävla solsken (Forum 2017). Det är en mycket bra bok som förutom otroliga yrkesmässiga bedrifter också beskriver de privata sidorna. Som så ofta när det gäller framgångsrika och kreativa personer i historien finns någon form av psykisk ohälsa, i Ester Blendas fall en enorm rastlöshet och ett allt mer tilltagande alkoholmissbruk.

Bremmer väjer inte för de mer problematiska delarna av Ester Blenda Nordströms eftermäle, som synen på samerna och hennes kontakter med Herman Lundborg, chef på Rasbiologiska institutet. Visserligen får jag känslan av att Ester Blenda Nordström ville samerna väl, men det är majoritetssamhället som har tolkningsföreträdet och samerna ses som lite mindre vetande.

Alldeles oavsett kön så var hon en pionjär på så många sätt. Inom den granskande journalistiken, inom barn- och ungdomslitteraturen och som utrikesreporter. Men bland alla dem hon möter under sina resor så är det en person som etsar sig fast hos mig och som jag blir mer nyfiken på. Den samiska lärarinnan Karin Stenberg från Arvidsjaur som bemöter Ester Blenda Nordströms reportagebok om samerna. Hade jag inte vetat hade jag trott att texten var skriven i dag. Analysen är så brännande aktuell. Jag trodde det var först i modern tid som vi börjat prata om den främmande blicken och om exotifiering. Men Karin Stenberg skrev detta redan 1920. Man blir helt nedslagen över att det tog så många år innan någon lyssnade.

”De många, både kunskapsrika och välmenande män och kvinnor, som i övrigt skildrat samefolkets liv, ha i allmänhet, även där viljan varit som bäst, skildrat det enbart från svenskens synpunkt, gjort huvudsak till bisak och tvärtom. Det har ej varit samefolket, som skildrats, utan svenskars liv som turister i ett exotiskt land med en, gubevars, nog så intressant befolkning, som dock vunnit i intresse, ju mera olikartad andra människorvarelser och ju närmare djurets ståndpunkt man kunde framställa den.”

ur Dat läh mijen situd (det är vår vilja) av Karin Stenberg och Valdemar Lindholm

Recension: Vinnarna av Fredrik Backman

Två har gått sedan vi senast mötte invånarna i de hockeytokiga grannstäderna Björnstad och Hed som är varandras värsta fiende. I början av boken drabbas bygden av en storm, en älskad invånare dör och flera av de som lämnat skogen kommer tillbaka för begravningen. Sedan händer det väldigt mycket. Kärlek och hat, liv och död. Vinnarna är den sista boken i trilogin som inleddes med Björnstad.

Jag fängslas av handlingen. Älskar karaktärerna. Men. Och här finns ett stort men. Boken är för lång, mer än 700 sidor. Den är långrandig och under läsningen vill jag bara skrika ”Men kom till saken!”. Allt ska förklaras med långa resonemang och förnumstiga konstateranden om hur saker är. Och nästan varje gång Backman skriver om hur saker är, så står jag frågande. Jag håller inte med honom, kan inte relatera till något, utom när han skriver om känslan när man åker hem från BB med sitt nyfödda barn.

Om de långa förklaringarna hade skrivits som en inre monolog så hade jag stått ut med det. Men nu är det något slags allvetande berättare som i långa monologer mansplainar om diverse saker. Och när karaktärerna pratar så är dialogerna fulla av välformulerade oneliners och statements. Så pratar väl ingen utom möjligtvis rollfigurerna i tv-serien Grey’s Anatomy.

Varför läste jag en bok som jag blir så irriterad på? Jo, för i allt detta som jag avskyr så finns det en stark historia. Jag vill veta hur det ska gå för Maya, Ana, Benji, Bobo och de andra. Jag har läst de tidigare böckerna Björnstad och Vi mot dem och då måste jag ju läsa den tredje. Det är ju ändå den sista. Sen slipper jag läsa något av Fredrik Backman igen.

Det finns kapitel då han glimmar till. Som historien om Ruth och sättet han beskriver en relation så att man drar slutsatser som i nästa kapitel visar sig vara helt fel. Sådana tvister älskar man ju. Och journalisten som börjar gräva i en korruptionsskandal är bokens allra mest spännande historia.

Men sen har vi språket. Det är pratigt. Med ett mer kondenserat språk hade historien kunnat berättas på halva sidantalet. Det finns en fras som upprepas gång på gång:

Så vad är en familj? En hockeyklubb? Ett samhälle? De är summan av våra val. Vad är vi redo att offra för att skydda dem?

Allt. Bara allt.

Och igen:

Det enda som skilde dem åt var allt.

Till Fredrik Backmans försvar ska sägas att de allra mest störiga formuleringarna är betydligt färre än i första boken Björnstad.

Slutet på boken är ett fyrverkeri, en big bang och en värdig avslutning av serien. Även om jag stundtals störde mig enormt på boken, så gav den mig mycket.

(Det är elak recension, jag vet. Men Fredrik Backman är en hyllad författare som översatts till 40 språk, legat på New York Times bästsäljarlista med sex böcker, två av hans böcker har filmatiserats, en har blivit serie på HBO. Jag tänker att han kan ta det om han högst osannolikt skulle råka läsa den.)

Recension: Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah

När pristagaren av Nobelpriset i litteratur tillkännagavs för knappt två veckor sen var jag snabb med att reservera ett av de få exemplaren av Abdulrazak Gurnahs roman Den sista gåvan. Jag vet inte vad jag hade väntat mig (något tungt, antar jag), men när jag började läsa boken tog det bara ett par dagar så var den utläst.

Det här är verkligen en berättelse, och inte ett formmässigt litterärt experiment. Och temat i boken är relaterbart, det är inte en gammal gubbe typ Horace Engdahl som filosoferar på sin kammare. Det handlar om familjerelationer, att vara ung vuxen, om åldrande. Om migration och rotlösheten den medför. Det finns till och med ett metoo-tema här och kvinnoporträtten är så trovärdigt skrivna att jag nästan börja misstänka att Abdulrazak Gurnah har en fru som skrivit boken åt honom (som i en fiktiv bok om en annan litterär pristagare). Nej, skämt åsido – en bra författare kan berätta trovärdigt även om människor som inte liknar en själv och det har han lyckats med.

Jag är väldigt glad att jag lyckades knepa åt mig ett exemplar från biblioteket – det här var verkligen en bra bok. Inte en bok som jag är glad att kunna ”bocka av”, utan på riktigt en bra läsupplevelse.

Och eftersom författaren kommer från Zanzibar (som är en del av Tanzania) passade boken utmärkt att läsa som en del av min jorden runt-läsning i oktober.