Yani av Nora Khalil

Jag tror sällan jag känt mig så mycket som en medelålders svennebanan-småstadsmorsa som när jag läste Nora Khalils Yani. Jag fick till och med ta hjälp av en ordlista som tidningen GP satt ihop. Ganska många ord kände jag redan till. Men ordet ”yani” som förekommer på var och varannan sida och i bokens titel gjorde mig förbryllad. Är Yani en person som huvudpersonen Rayan skriver till? Eller är det bara något man säger, som ”abow”? Betyder det något?

Svaret visade sig ligga någonstans mellan det andra och tredje alternativet. GP beskriver att ordet så här: ”Kanske det allra mest användbara ordet på listan. Ordet betyder liksom eller typ och slängs in i var och varannan mening.”

Ett annat ord som förbryllade mig, men som jag ändå tolkade som något slags förstärkningsord är ”çok”. Ordet kommer från det turkiska ordet för ”mycket”, uttalas som svenskans ”tjock” och används ungefär som väldigt eller mycket: ”çok bra”. Här blir språkvetaren i mig väldigt nyfiken på om användandet av ”çok” är anledningen till att en del (som inte kommer från förorten) säger ”tjockt bra”. Jag har tolkat det som en märklig vidareutveckling av ”fett bra”, men det kanske helt enkelt kommer från turkiskan.

Själva boken är så mycket mer än ortenslang, men det är såklart en viktig del i att den känns så trovärdig och så mycket här och nu. I centrum för handlingen finns Rayan, som är berättaren, och hans klasskompisar Amir, Caspian och Wahida som går i nian i Alby utanför Stockholm. I bokens inledning får Amir ett utvisningsbeslut och tillsammans med den snälla fritidsledaren Sebbe drar vännerna igång en kampanj för att Amir ska få stanna.

Det är en stark skildring av vänskap och jag hoppas att boken blir läst av många. Både ungdomar i förorten som får sin verklighet skildrad på ett trovärdigt sätt och ungdomar som bor långt från förorten, för att skapa förståelse för varandra. Liksom vi vuxna som lever långt ifrån förortens verklighet. Det här är en ungdomsbok som fungerar utmärkt även för äldre läsare!

Jag vill avsluta den här recensionen med språket. För trots att bokens handling är stark och bra, så är språket en stor del av behållningen. Och då menar jag inte att medelålders svennebananmorsor får lära sig ortenslang, utan för att Nora Khalil skriver med en fantastisk spänst och kreativitet och med otroliga liknelser. Jag ser fram emot att läsa mer av författaren!

Betyg: 5 av 5

Betyg: 5 av 5.

Döden går på visning av Anders de la Motte och Måns Nilsson

Bokomslag Döden går på visning

Som om Marianne Jidhoff, Torsten Ehn och Augustin Madrid flyttat till Österlen, med inspiration från pusseldeckardrottningarna Agatha Christie och Maria Lang. Lite så känns Anders de la Motte och Måns Nilssons Döden går på visning, den första delen i deras gemensamma serie Morden på Österlen.

Stjärnmäklaren Jessie Anderson hittas mördad i samband med en visning av exklusivt nybygge vid havet. Den trubbiga, lokala polisutredaren Tove Esping sätts att utreda fallet men får hjälp av den eleganta Stockholmspolisen Peter Vinston, som är i Skåne för att hälsa på sin dotter och exfru.

Själva deckargåtan är lagom spännande och lagom oblodig. Den stora behållningen är stämningen och miljöerna. Ofta brukar jag gilla att läsa underhållningslitteratur i säsong, men undrar om inte denna soliga Österlenpärla gör sig allra bäst en regnig oktobervecka?

En småputtrig och väldigt skånsk deckare med excentriska personligheter och ett riktigt Mordet på Orientexpressen-slut. Inte dumt alls.

Betyg: 4 av 5.

Betyg: 4 av 5

Fröken Perfekt av Maria Parkhede

Bokomslag Fröken Perfekt

Jag har lyssnat på Fröken Perfekt av Maria Parkhede, inläst av Sofia Berntson. Den utspelar sig i samma universum som Maria Parkhedes förra bok Paus i karriären men är inte direkt en uppföljare, ett grepp som vi sett andra feelgoodförfattare använda och jag tycker att det fungerar väldigt väl.

Platsen för den här bokens handling är dels Stockholm, dels Järvsö i Hälsingland. Det handlar om lågstadieläraren Emma som efter en kris inte riktigt hittat rätt varken i arbetslivet eller privatlivet. Och om Sam Brandon, musikgeniet som ska gifta sig med sin Alexandra. I bokens inledning möts Emma och Sam, när Emma utklädd till Lisebergskanin guidar runt honom på hans svensexa Skansen.

Det låter lite skruvat, men egentligen är det mest bokens inledning som är skruvad, sedan landar vi tryggt i Järvsö och bjuds på högklassig romcom-underhållning i ett somrigt Hälsingland. Jag gillade boken mycket. Lagom mycket svärta och missförstånd som sätter käppar i hjulet utan att vara helt orimliga missförstånd. Finns det något tröttsammare än vuxna människor i feelgoodromaner som verkar helt oförmögna att kommunicera?

Precis så mycket som jag gillade Paus i karriären så gillar jag denna. Jag tror minsann att en ny feelgoodfavorit seglat upp hos mig. Jag hoppas att få läsa om fler invånare i Järvsö.

Betyg: 4 av 5

Betyg: 4 av 5.

Recension: Imamens fall av Nawal El Saadawi

Nawal Al Saadawi (Pressbild: San Cool)

”Att läsa böcker man inte förstår är det viktigaste en människa kan göra”, skrev Anna-Lena Laurén i DN i höstas och det är en fras jag återkommer till ofta under läsningen av Imamens fall av Nawal Al Saadawi.

Mitt sextonåriga jag hade lagt undan boken (eller aldrig valt den från första början) och sedan letat upp något mer lättsmält, något som jag kan förstå. Som vuxen och klokare så tänker jag två saker: 1) man måste inte förstå allt man läser och 2) det är bra att träna sina läsmuskler.

Handlingen i Imamens fall rör sig kring Bint Allah, imamens utomäktenskapliga dotter, när hon jagas och stenas. Vi befinner oss i ett icke namngivet land där imamen har både den religiösa som den politiska makten. Här finns också chefen för säkerhetspolisen, den store skriftställaren och ledaren för den officiella oppositionen som ser till att imamens makt bibehålls.

Jag ser vissa likheter med 1984 av George Orwell i beskrivningen av diktaturen. Men det här är en ganska mycket grymmare och mer våldsam bok. Språket och berättelsen böljar fram och tillbaka, vi återkommer om och om igen till samma händelse. Tror jag i alla fall. Berättarperspektivet skiftar mellan jag-form och tredje person och mellan olika personer, vilket är det som står i vägen för min förståelse av berättelsen. Fast jag tror mig ändå förstå andemeningen, vad El Saadawi vill säga med boken. Och det räcker faktiskt för att läsningen ska vara meningsfull.

Recension: Elva änkors man av Denise Rudberg

Den nyskilda politikern Stina Bodén kontaktar sin granne och åklagaren Alexandra Baranski efter att ha blivit utsatt för utpressning. Hon misstänker att det är hennes nya förälskelse som hon mött via en dejtingsida som ligger bakom hoten. Samtidigt försöker änklingen Alain Paulsson hitta kärleken på nytt efter att hustrun gått bort. Hela livet har han dolt sin läggning men nu är han redo att börja nätdejta.

På Östermalm jobbar Marianne Jidhoffs särskilda utredningsgrupp vidare med de känsligaste fallen medan kriminalkommissarie Thorsten Ehn gått vidare till att undervisa på Polishögskolan efter att han och Marianne äntligen blivit ett par.

Det är ett kärt återseende att få träffa Marianne, Thorsten, Augustin och de andra karaktärerna, som börjar kännas lite som ens vänner. Jag älskar att vara i Marianne Jidhoffs värld av eleganta brott, chokladpraliner från Ejes och extravaganta miljöer. Och det är ju också det som är den stora behållningen med boken. I just Elva änkors man är det verkligen relationerna som står i fokus och som är det riktigt intressanta. Brotten hamnar lite i skymundan och själva kriminalintrigen i Elva änkors man är inte den starkaste i serien.

Underhållningsvärdet är högt. Men jag har några invändningar. Stundtals känns det lite som att Elva änkors man hafsats igenom väl fort. För det första: kriminalintrigen. När det bara återstår ett tiotal sidor återstår det fortfarande ganska mycket utredning – men i stället knyts historien ihop väldigt fort. För det andra: språket. Jag saknar en redaktörs rödpenna här. Ordet varefter upprepas gång på gång, liksom samt (vilket jag anmärkt på tidigare). Särskilt störande är ordet samt i repliker. Det är väl ingen människa som uttrycker sig så? Och när Marianne Jidhoff refererar till att det var länge sen hon arresterade någon … Nä, svenska polisen griper och anhåller gärningspersoner, de arresterar inte.

Det som jag älskar med böckerna är de utsökta detaljerna. Som att varje boks titel innehåller siffran på bokens ordning i serien. Elva änkors man är därmed den elfte boken. Jag gillar också att Marianne Jidhoff lever i samma universum som flera av Rudbergs karaktärer från hennes första böcker: Eva von Dies är ju en avlägsen släkting till Marianne. En annan rolig detalj är att författaren själv gör en cameo i denna bok.

Med en noggrann redaktör i handen skulle det här kunna bli underhållning i världsklass. Nu blir det bara ganska bra.

Recension: Projekt jul av Cathy Bramley

Merry hade sett fram emot att tillbringa julen med pojkvännen Daniel, men efter ett misslyckat frieri blir hon ensam. Cole är även han ensam efter att hans ex flyttat med barnen till andra sidan jorden. Båda har på varsitt håll bestämt att julen är inställd i år. Så hur i hela världen kommer det sig att de plötsligt blir ansvariga för att arrangera stadens julfirande?

Om man kunde köpa julmys på burk så skulle etiketten se ut så här. I Projekt jul (Piratförlaget 2021) finns alla ingredienser som behövs för den mest utsökta lilla jul-cupcake. Till och med huvudkaraktärens namn Merry skapar julstämning. Och som om inte det vore nog tillverkar hon handgjorda doftljus under namnet Merry & Bright.

Ibland går allt lite väl enkelt, till och med för att vara en feelgoodroman där allt ju ska ordna sig på slutet. Men det gör liksom ingenting, för den här julkaramellen bjuder på en alldeles ljuvlig blandning av romantik och julmys. Det är en karamell utan mycket sälta eller tuggmotstånd, men åh så underbar! Ibland vill man bara läsa något härligt där allting går som det ska (och ingen blir sjuk i covid).