Bokrecensioner

Paradais av Fernanda Melchor

Januari månads litteraturland är Mexiko och landet representeras av Fernanda Melchor, som skrivit romanen Paradais (Bokförlaget Tranan). Åtta veckor som nummer 1 på DN Boklördags kritikerlista, med på Internationella Bookerprisets långa lista 2022, kritikerrosad. Ja, ni fattar – detta är god litteratur.

Bokens berättare är Polo, en fattig tonårskille från stadens fattigbyar som jobbar som trädgårdsskötare i ett gated community-område. Han hatar intensivt sin gravida kusin som flyttat in hos honom och hans mamma. Polo möter Franco Andrade, en ensam och överviktig tonåring som bor innanför grindarna och fantiserar om att våldta grannfrun. Redan i inledningen förstår vi att de gjort något riktigt dumt. Och sen blir det värre.

När det gäller min läsupplevelse är ordet vämjelig det som beskriver den bäst. Och det beskriver förstås inte hur bra boken är – det vore ju knasigt om en boks kvalitet bedömdes efter hur trevlig den var att läsa. Men här går det liksom över alla gränser. Frossandet i äckliga detaljer, de osympatiska karaktärerna, det grova språkbruket – alltihop är vämjeligt. Språket dryper av misogyni, fettfobi, funkofobi och inte gör översättningen det bättre. Jag hade kunnat ta ordet motherf****r eller vad nu den spanska motsvarigheten blir men direktöversatt till svenska? Nej, men nej tack.

Allt det grova står i vägen för berättelsen och även om det är en stark historia så blir jag inte så berörd. Bara äcklad och arg. Innehållet hamnar i skuggan för formen. Och även om jag rent intellektuellt förstår att det är en bra bok så var den ingenting för mig. Det bästa med Paradais är att den bara är 176 sidor lång och att jag nu kan bocka av ett land jag inte tidigare läst något från.

Betyg: 2 av 5

Bokrecensioner

Svart historia av Amat Levin

En av böckerna som nominerades till Augustpriset i fackboksklassen är Svart historia av Amat Levin (Natur & Kultur). Amat Levin har tidigare utkommit med Slumpens barn – den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia. I Svart historia tar han ett bredare grepp – boken tar upp den afrikanska kontinentens historia från 5 000 år sedan fram till i dag och svarta människors historia inte bara i Afrika, utan också Nordamerika, Sydamerika, Karibien, Europa och till och med Asien.

Tidiga kungariken, folkvandringar, den transatlantiska slavhandeln, Belgiens övergrepp i Kongo, 1900-talets medborgarrättsrörelse i USA, Cecil Rhodes, tidigare koloniers självständighetsprocesser, krig, folkmord och uppfinnaren Valerie Thomas – ni förstår bredden på den här drygt 450 sidor långa och mycket mastiga boken.

Jag är imponerad över mängden stoff som Amat Levin bearbetat, valt ut, valt bort och fått ihop till en bok som hänger ihop med en någorlunda röd tråd. Kapitlen kommer i en logisk ordning och följer en lös kronologi. Personer och platser återkommer och en del större skeenden berättas i flera kapitel – som de fyra delarna om Liberias historia. Samtidigt är det ett nästan omöjligt uppdrag att berätta den svarta historien i en enda bok. En del händelser och personer berörs mycket kortfattat och jag tror att boken hade tjänat på att några av dessa kapitel strukits. En noggrannare korrekturläsning hade också suttit väl på plats.

Trots spretigheten är det ändå ett lyckat bokprojekt. Jag tror att det är smart att väva samman stora, politiska skeenden och konflikter – med mer hoppfulla, korta och kärnfulla berättelser om betydelsefulla svarta personer i historien. Berättelsen om till exempel Nat King Cole säger något om de stora skeendena i USA:s 1900-tal. De ofta korta kapitlen om intressanta och betydelsefulla människor gör också kapitlen om folkmord och övergrepp mer uthärdliga. Exemplen om européers övergrepp på Afrikas befolkning är oräkneliga. Som den belgiske kungen Leopold II:s brutala styre i Kongo, den brittiska affärsmannen Cecil Rhodes övergrepp i landet som namngavs efter honom själv – Rhodesia och de människozoon med svarta människor som visades upp i Stockholm på 1930-talet. Här får vi syn på den kolonialism och rasism som frodats även i Sverige.

Jag hoppas att Amat Levin skriver fler böcker i ämnet svart historia. Här finns stoff till ett mångårigt författarskap och många berättelser som förtjänar fördjupning.

Betyg: 4 av 5

Bokrecensioner

Yani av Nora Khalil

Jag tror sällan jag känt mig så mycket som en medelålders svennebanan-småstadsmorsa som när jag läste Nora Khalils Yani. Jag fick till och med ta hjälp av en ordlista som tidningen GP satt ihop. Ganska många ord kände jag redan till. Men ordet ”yani” som förekommer på var och varannan sida och i bokens titel gjorde mig förbryllad. Är Yani en person som huvudpersonen Rayan skriver till? Eller är det bara något man säger, som ”abow”? Betyder det något?

Svaret visade sig ligga någonstans mellan det andra och tredje alternativet. GP beskriver att ordet så här: ”Kanske det allra mest användbara ordet på listan. Ordet betyder liksom eller typ och slängs in i var och varannan mening.”

Ett annat ord som förbryllade mig, men som jag ändå tolkade som något slags förstärkningsord är ”çok”. Ordet kommer från det turkiska ordet för ”mycket”, uttalas som svenskans ”tjock” och används ungefär som väldigt eller mycket: ”çok bra”. Här blir språkvetaren i mig väldigt nyfiken på om användandet av ”çok” är anledningen till att en del (som inte kommer från förorten) säger ”tjockt bra”. Jag har tolkat det som en märklig vidareutveckling av ”fett bra”, men det kanske helt enkelt kommer från turkiskan.

Själva boken är så mycket mer än ortenslang, men det är såklart en viktig del i att den känns så trovärdig och så mycket här och nu. I centrum för handlingen finns Rayan, som är berättaren, och hans klasskompisar Amir, Caspian och Wahida som går i nian i Alby utanför Stockholm. I bokens inledning får Amir ett utvisningsbeslut och tillsammans med den snälla fritidsledaren Sebbe drar vännerna igång en kampanj för att Amir ska få stanna.

Det är en stark skildring av vänskap och jag hoppas att boken blir läst av många. Både ungdomar i förorten som får sin verklighet skildrad på ett trovärdigt sätt och ungdomar som bor långt från förorten, för att skapa förståelse för varandra. Liksom vi vuxna som lever långt ifrån förortens verklighet. Det här är en ungdomsbok som fungerar utmärkt även för äldre läsare!

Jag vill avsluta den här recensionen med språket. För trots att bokens handling är stark och bra, så är språket en stor del av behållningen. Och då menar jag inte att medelålders svennebananmorsor får lära sig ortenslang, utan för att Nora Khalil skriver med en fantastisk spänst och kreativitet och med otroliga liknelser. Jag ser fram emot att läsa mer av författaren!

Betyg: 5 av 5

Bokrecensioner

Döden går på visning av Anders de la Motte och Måns Nilsson

Som om Marianne Jidhoff, Torsten Ehn och Augustin Madrid flyttat till Österlen, med inspiration från pusseldeckardrottningarna Agatha Christie och Maria Lang. Lite så känns Anders de la Motte och Måns Nilssons Döden går på visning, den första delen i deras gemensamma serie Morden på Österlen.

Stjärnmäklaren Jessie Anderson hittas mördad i samband med en visning av exklusivt nybygge vid havet. Den trubbiga, lokala polisutredaren Tove Esping sätts att utreda fallet men får hjälp av den eleganta Stockholmspolisen Peter Vinston, som är i Skåne för att hälsa på sin dotter och exfru.

Själva deckargåtan är lagom spännande och lagom oblodig. Den stora behållningen är stämningen och miljöerna. Ofta brukar jag gilla att läsa underhållningslitteratur i säsong, men undrar om inte denna soliga Österlenpärla gör sig allra bäst en regnig oktobervecka?

En småputtrig och väldigt skånsk deckare med excentriska personligheter och ett riktigt Mordet på Orientexpressen-slut. Inte dumt alls.

Betyg: 4 av 5

Bokrecensioner

Fröken Perfekt av Maria Parkhede

Jag har lyssnat på Fröken Perfekt av Maria Parkhede, inläst av Sofia Berntson. Den utspelar sig i samma universum som Maria Parkhedes förra bok Paus i karriären men är inte direkt en uppföljare, ett grepp som vi sett andra feelgoodförfattare använda och jag tycker att det fungerar väldigt väl.

Platsen för den här bokens handling är dels Stockholm, dels Järvsö i Hälsingland. Det handlar om lågstadieläraren Emma som efter en kris inte riktigt hittat rätt varken i arbetslivet eller privatlivet. Och om Sam Brandon, musikgeniet som ska gifta sig med sin Alexandra. I bokens inledning möts Emma och Sam, när Emma utklädd till Lisebergskanin guidar runt honom på hans svensexa Skansen.

Det låter lite skruvat, men egentligen är det mest bokens inledning som är skruvad, sedan landar vi tryggt i Järvsö och bjuds på högklassig romcom-underhållning i ett somrigt Hälsingland. Jag gillade boken mycket. Lagom mycket svärta och missförstånd som sätter käppar i hjulet utan att vara helt orimliga missförstånd. Finns det något tröttsammare än vuxna människor i feelgoodromaner som verkar helt oförmögna att kommunicera?

Precis så mycket som jag gillade Paus i karriären så gillar jag denna. Jag tror minsann att en ny feelgoodfavorit seglat upp hos mig. Jag hoppas att få läsa om fler invånare i Järvsö.

Betyg: 4 av 5

Bokrecensioner

Recension: Imamens fall av Nawal El Saadawi

”Att läsa böcker man inte förstår är det viktigaste en människa kan göra”, skrev Anna-Lena Laurén i DN i höstas och det är en fras jag återkommer till ofta under läsningen av Imamens fall av Nawal Al Saadawi.

Mitt sextonåriga jag hade lagt undan boken (eller aldrig valt den från första början) och sedan letat upp något mer lättsmält, något som jag kan förstå. Som vuxen och klokare så tänker jag två saker: 1) man måste inte förstå allt man läser och 2) det är bra att träna sina läsmuskler.

Handlingen i Imamens fall rör sig kring Bint Allah, imamens utomäktenskapliga dotter, när hon jagas och stenas. Vi befinner oss i ett icke namngivet land där imamen har både den religiösa som den politiska makten. Här finns också chefen för säkerhetspolisen, den store skriftställaren och ledaren för den officiella oppositionen som ser till att imamens makt bibehålls.

Jag ser vissa likheter med 1984 av George Orwell i beskrivningen av diktaturen. Men det här är en ganska mycket grymmare och mer våldsam bok. Språket och berättelsen böljar fram och tillbaka, vi återkommer om och om igen till samma händelse. Tror jag i alla fall. Berättarperspektivet skiftar mellan jag-form och tredje person och mellan olika personer, vilket är det som står i vägen för min förståelse av berättelsen. Fast jag tror mig ändå förstå andemeningen, vad El Saadawi vill säga med boken. Och det räcker faktiskt för att läsningen ska vara meningsfull.