Lisa Christensen: Sista säkra (Louise Bäckelin förlag)
Ulf Kvensler: Sarek (Albert Bonniers förlag)
Victor Pavic Lundberg: Den som överlever (Albert Bonniers förlag)
Problemet är bara att de flesta inte alls är debutanter. Charlotte al-Khalili har tidigare gett ut en roman. Lisa Christensen har också gett ut en roman. Ulf Kvensler gör visserligen sin författardebut med Sarek men har tidigare skrivit manus till en lång rad teveserier. Victor Pavic Lundberg är den enda i sammanhanget som verkligen är debutant.
Fanns det inga riktiga debutanter som skrivit bra deckare i år? undrar man. Svenska deckarakademin delar ju också ut ett pris till årets bästa deckare som kan tilldelas författare som inte är debutanter.
Vad tycker du? Kan man betrakta en författare som bytt genre som debutant?
Äntligen novent! Det innebär att man får börja läsa julromaner och i år har jag spanat in fem färska julpraliner.
En av de bästa nya traditionerna som tillkommit på senare år är novent. Det är alltså en sammandragning av november och advent och för mig inleds novent när halloween och alla helgons dag är förbi. Alltså nu!
Alltid i december av Emily Stone
För många år sedan förlorade Josie Morgan båda sina föräldrar just under julhelgen. Sedan dess har hon varje december skrivit ett brev till dem med samma fyra ord: Jag saknar er, alltid. Men den här julen kommer inte att bli som vanligt. På väg för att posta brevet krockar Josie med arkitekten Max Carter, en man som kommer att förändra hennes liv för alltid.
Utkom på LB förlag den 28 september. Finns även som ljudbok uppläst av Astrid Gislason (utkommer den 8 november).
Midnattslöftet av Lucy Diamond
Tre kvinnor träffas på en storslagen nyårsfest där champagnen flödar och stämningen är hög. När fyrverkerierna exploderar över himlen gör de tillsammans upp nyårslöften för det kommande året. Men vågar de göra verklighet av drömmarna?
Utkom på Printz Publishing den 5 oktober. Finns även som ljudbok uppläst av Katharina Cohen (utkommer den 14 december).
Den sista adventskalendern av Jenny Fagerlund
Mitt i en snöstorm anländer Petra och hennes elvaåriga systerdotter till Nyponvikens handelsträdgård. En morgon ligger en adventskalender utanför dörren. Den visar sig innehålla en berättelse om byns konstnär Lilly där varje lucka avslöjar en ny detalj om Lilly. Snart inser Petra att invånarna i byn döljer något och att adventskalendern är nyckeln till svaret.
Utkom på Norstedts den 7 oktober. Finns även som ljudbok uppläst av Viktoria Flodström (utkommer den 10 november).
Julakuten för ensamma hjärtan av Callum Bloodworth
Elsa och Sophia har fått den galna och härliga idén att skapa ett julfirande på hjul för alla som är ensamma eller ledsna. Men Sophia måste plötsligt åka och ta hand om sin mamma, och Elsa står ensam precis när projektet ska dra igång.
Utkom på Bazar förlag den 18 oktober. Finns även som ljudbok uppläst av Charlotta Jonsson.
Åtta dagar med dig av Jean Meltzer
Den trettioåriga judinnan Rachel Rubenstein-Goldblatt bär på en stor hemlighet – hon fullkomligt älskar julen och har till och med byggt sin karriär på den. Under pseudonym skriver hon romantiska julromaner eftersom hennes julvurm är hemlig för familjen, framför allt för hennes pappa Rabbi Goldstein.
Utkom på Lovereads den 1 november. Finns även som ljudbok uppläst av Mirja Turestedt.
Jag tror sällan jag känt mig så mycket som en medelålders svennebanan-småstadsmorsa som när jag läste Nora Khalils Yani. Jag fick till och med ta hjälp av en ordlista som tidningen GP satt ihop. Ganska många ord kände jag redan till. Men ordet ”yani” som förekommer på var och varannan sida och i bokens titel gjorde mig förbryllad. Är Yani en person som huvudpersonen Rayan skriver till? Eller är det bara något man säger, som ”abow”? Betyder det något?
Svaret visade sig ligga någonstans mellan det andra och tredje alternativet. GP beskriver att ordet så här: ”Kanske det allra mest användbara ordet på listan. Ordet betyder liksom eller typ och slängs in i var och varannan mening.”
Ett annat ord som förbryllade mig, men som jag ändå tolkade som något slags förstärkningsord är ”çok”. Ordet kommer från det turkiska ordet för ”mycket”, uttalas som svenskans ”tjock” och används ungefär som väldigt eller mycket: ”çok bra”. Här blir språkvetaren i mig väldigt nyfiken på om användandet av ”çok” är anledningen till att en del (som inte kommer från förorten) säger ”tjockt bra”. Jag har tolkat det som en märklig vidareutveckling av ”fett bra”, men det kanske helt enkelt kommer från turkiskan.
Själva boken är så mycket mer än ortenslang, men det är såklart en viktig del i att den känns så trovärdig och så mycket här och nu. I centrum för handlingen finns Rayan, som är berättaren, och hans klasskompisar Amir, Caspian och Wahida som går i nian i Alby utanför Stockholm. I bokens inledning får Amir ett utvisningsbeslut och tillsammans med den snälla fritidsledaren Sebbe drar vännerna igång en kampanj för att Amir ska få stanna.
Det är en stark skildring av vänskap och jag hoppas att boken blir läst av många. Både ungdomar i förorten som får sin verklighet skildrad på ett trovärdigt sätt och ungdomar som bor långt från förorten, för att skapa förståelse för varandra. Liksom vi vuxna som lever långt ifrån förortens verklighet. Det här är en ungdomsbok som fungerar utmärkt även för äldre läsare!
Jag vill avsluta den här recensionen med språket. För trots att bokens handling är stark och bra, så är språket en stor del av behållningen. Och då menar jag inte att medelålders svennebananmorsor får lära sig ortenslang, utan för att Nora Khalil skriver med en fantastisk spänst och kreativitet och med otroliga liknelser. Jag ser fram emot att läsa mer av författaren!
Som om Marianne Jidhoff, Torsten Ehn och Augustin Madrid flyttat till Österlen, med inspiration från pusseldeckardrottningarna Agatha Christie och Maria Lang. Lite så känns Anders de la Motte och Måns Nilssons Döden går på visning, den första delen i deras gemensamma serie Morden på Österlen.
Stjärnmäklaren Jessie Anderson hittas mördad i samband med en visning av exklusivt nybygge vid havet. Den trubbiga, lokala polisutredaren Tove Esping sätts att utreda fallet men får hjälp av den eleganta Stockholmspolisen Peter Vinston, som är i Skåne för att hälsa på sin dotter och exfru.
Själva deckargåtan är lagom spännande och lagom oblodig. Den stora behållningen är stämningen och miljöerna. Ofta brukar jag gilla att läsa underhållningslitteratur i säsong, men undrar om inte denna soliga Österlenpärla gör sig allra bäst en regnig oktobervecka?
En småputtrig och väldigt skånsk deckare med excentriska personligheter och ett riktigt Mordet på Orientexpressen-slut. Inte dumt alls.
Jag har lyssnat på Fröken Perfekt av Maria Parkhede, inläst av Sofia Berntson. Den utspelar sig i samma universum som Maria Parkhedes förra bok Paus i karriären men är inte direkt en uppföljare, ett grepp som vi sett andra feelgoodförfattare använda och jag tycker att det fungerar väldigt väl.
Platsen för den här bokens handling är dels Stockholm, dels Järvsö i Hälsingland. Det handlar om lågstadieläraren Emma som efter en kris inte riktigt hittat rätt varken i arbetslivet eller privatlivet. Och om Sam Brandon, musikgeniet som ska gifta sig med sin Alexandra. I bokens inledning möts Emma och Sam, när Emma utklädd till Lisebergskanin guidar runt honom på hans svensexa Skansen.
Det låter lite skruvat, men egentligen är det mest bokens inledning som är skruvad, sedan landar vi tryggt i Järvsö och bjuds på högklassig romcom-underhållning i ett somrigt Hälsingland. Jag gillade boken mycket. Lagom mycket svärta och missförstånd som sätter käppar i hjulet utan att vara helt orimliga missförstånd. Finns det något tröttsammare än vuxna människor i feelgoodromaner som verkar helt oförmögna att kommunicera?
Precis så mycket som jag gillade Paus i karriären så gillar jag denna. Jag tror minsann att en ny feelgoodfavorit seglat upp hos mig. Jag hoppas att få läsa om fler invånare i Järvsö.
Förra året var jag inte speciellt begeistrad över böckerna som nominerades till det skönlitterära priset. Till dags dato har jag bara läst en enda av titlarna, När vi var samer av Mats Jonsson. I år känner jag inte så stor entusiasm heller.
Detaljerna av Ia Genberg är precis en sådan bok som man förväntar sig ska nominerad till Augustpriset så det var väl kul att jag prickade in den på förhand (även om jag bara gjorde en mental notering). Johannes Anyurus roman kan jag tänka mig att läsa om andan faller på, men i övrigt blir jag inte så lockad att läsa någon av böckerna. Det ges ju ut så otroligt många böcker, och lästiden är ju tyvärr inte obegränsad.
Nu blir det familjehistoria! En av de nominerade, Claes Britton, är bror till Asabea Britton som är barnmorska, folkbildare/Instagramprofil och författare. Hon är gift med Amat Levin, som alltså också är nominerad i fackboksklassen! Snacka om superfamilj (som också inrymmer supermatematikern Tom Britton).
Amat Levins bok Svart historia läser jag gärna (jag tyckte mycket om hans första bok Slumpens barn) liksom Nina van den Brinks Maja Ekelöf-biografi. Girig-Sverige och Statsministermordet har jag redan läst och det var väldigt läsvärda böcker båda två. Kläda blodig skjorta kan jag tänka mig att läsa, men jag känner att jag nog behöver få ett tiotal års distans till mina egna förlossningar innan jag orkar ge mig på den.
Konstaterar att jag och fackboksjuryn är betydligt mer överens än den skönlitterära juryn.
Ingen fara!, Henrik Wallnäs & Erik Svetoft, Lilla Piratförlaget
Den otroligt breda kategorin som rymmer både småbarnsbilderböcker och ungdomsromaner. Här finns både böcker att läsa tillsammans med treåringen och sjuåringen, men också ungdomsböcker att läsa för min egen del.
Att Såret skulle bli nominerad efter ett flertal nomineringar och vinster var ju inte oväntat och både jag och barnen har älskat flera av Adbåges tidigare böcker och jag tror inte att den här är ett undantag. Såret, Ingen fara! och Bettan står alla på min reservationslista på biblioteket.
Yani av Nora Khalil är jag nyfiken på att läsa för egen del medan Vi ska ju bara cykla förbi faller lite mellan stolarna för oss. Barnen är på tok för små och jag känner mig lite för gammal.
Jaga inte oss av Eva Lindström är en sådan bok som blir nominerad år efter år, men känns mer som en barnbok skriven för recensenter och Augustjuryer än för barn.
