”Att läsa böcker man inte förstår är det viktigaste en människa kan göra”, skrev Anna-Lena Laurén i DN i höstas och det är en fras jag återkommer till ofta under läsningen av Imamens fall av Nawal Al Saadawi.
Mitt sextonåriga jag hade lagt undan boken (eller aldrig valt den från första början) och sedan letat upp något mer lättsmält, något som jag kan förstå. Som vuxen och klokare så tänker jag två saker: 1) man måste inte förstå allt man läser och 2) det är bra att träna sina läsmuskler.
Handlingen i Imamens fall rör sig kring Bint Allah, imamens utomäktenskapliga dotter, när hon jagas och stenas. Vi befinner oss i ett icke namngivet land där imamen har både den religiösa som den politiska makten. Här finns också chefen för säkerhetspolisen, den store skriftställaren och ledaren för den officiella oppositionen som ser till att imamens makt bibehålls.
Jag ser vissa likheter med 1984 av George Orwell i beskrivningen av diktaturen. Men det här är en ganska mycket grymmare och mer våldsam bok. Språket och berättelsen böljar fram och tillbaka, vi återkommer om och om igen till samma händelse. Tror jag i alla fall. Berättarperspektivet skiftar mellan jag-form och tredje person och mellan olika personer, vilket är det som står i vägen för min förståelse av berättelsen. Fast jag tror mig ändå förstå andemeningen, vad El Saadawi vill säga med boken. Och det räcker faktiskt för att läsningen ska vara meningsfull.