Recension: Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

Ester Blenda Nordström inledde sin journalistkarriär, som en av Stockholms första kvinnliga journalister, med att wallraffa som piga tre decennier innan Günther Wallraff ens var född. Sedan reste hon till Lappland, levde bland samer och jobbade som nomadlärare (och lärde känna LKAB-disponenten Hjalmar Lundbohm och rasbiologen Herman Lundborg). Efter det räddade hon svältande barn i norra Finland under första världskriget. Långt före Astrid Lindgren skrev hon en serie populära flickböcker vars hjältinna har stora likheter med Pippi Långstrump. Hon gjorde reportageresor i Anderna och reste runt i USA på jakt efter spår av de svenska immigranterna. Ändå var hennes minne så bortglömt – tills nu.

Det är ett intressant livsöde som Fatima Bremmer målar fram i biografin Ett jävla solsken (Forum 2017). Det är en mycket bra bok som förutom otroliga yrkesmässiga bedrifter också beskriver de privata sidorna. Som så ofta när det gäller framgångsrika och kreativa personer i historien finns någon form av psykisk ohälsa, i Ester Blendas fall en enorm rastlöshet och ett allt mer tilltagande alkoholmissbruk.

Bremmer väjer inte för de mer problematiska delarna av Ester Blenda Nordströms eftermäle, som synen på samerna och hennes kontakter med Herman Lundborg, chef på Rasbiologiska institutet. Visserligen får jag känslan av att Ester Blenda Nordström ville samerna väl, men det är majoritetssamhället som har tolkningsföreträdet och samerna ses som lite mindre vetande.

Alldeles oavsett kön så var hon en pionjär på så många sätt. Inom den granskande journalistiken, inom barn- och ungdomslitteraturen och som utrikesreporter. Men bland alla dem hon möter under sina resor så är det en person som etsar sig fast hos mig och som jag blir mer nyfiken på. Den samiska lärarinnan Karin Stenberg från Arvidsjaur som bemöter Ester Blenda Nordströms reportagebok om samerna. Hade jag inte vetat hade jag trott att texten var skriven i dag. Analysen är så brännande aktuell. Jag trodde det var först i modern tid som vi börjat prata om den främmande blicken och om exotifiering. Men Karin Stenberg skrev detta redan 1920. Man blir helt nedslagen över att det tog så många år innan någon lyssnade.

”De många, både kunskapsrika och välmenande män och kvinnor, som i övrigt skildrat samefolkets liv, ha i allmänhet, även där viljan varit som bäst, skildrat det enbart från svenskens synpunkt, gjort huvudsak till bisak och tvärtom. Det har ej varit samefolket, som skildrats, utan svenskars liv som turister i ett exotiskt land med en, gubevars, nog så intressant befolkning, som dock vunnit i intresse, ju mera olikartad andra människorvarelser och ju närmare djurets ståndpunkt man kunde framställa den.”

ur Dat läh mijen situd (det är vår vilja) av Karin Stenberg och Valdemar Lindholm

Recension: Vinnarna av Fredrik Backman

Två har gått sedan vi senast mötte invånarna i de hockeytokiga grannstäderna Björnstad och Hed som är varandras värsta fiende. I början av boken drabbas bygden av en storm, en älskad invånare dör och flera av de som lämnat skogen kommer tillbaka för begravningen. Sedan händer det väldigt mycket. Kärlek och hat, liv och död. Vinnarna är den sista boken i trilogin som inleddes med Björnstad.

Jag fängslas av handlingen. Älskar karaktärerna. Men. Och här finns ett stort men. Boken är för lång, mer än 700 sidor. Den är långrandig och under läsningen vill jag bara skrika ”Men kom till saken!”. Allt ska förklaras med långa resonemang och förnumstiga konstateranden om hur saker är. Och nästan varje gång Backman skriver om hur saker är, så står jag frågande. Jag håller inte med honom, kan inte relatera till något, utom när han skriver om känslan när man åker hem från BB med sitt nyfödda barn.

Om de långa förklaringarna hade skrivits som en inre monolog så hade jag stått ut med det. Men nu är det något slags allvetande berättare som i långa monologer mansplainar om diverse saker. Och när karaktärerna pratar så är dialogerna fulla av välformulerade oneliners och statements. Så pratar väl ingen utom möjligtvis rollfigurerna i tv-serien Grey’s Anatomy.

Varför läste jag en bok som jag blir så irriterad på? Jo, för i allt detta som jag avskyr så finns det en stark historia. Jag vill veta hur det ska gå för Maya, Ana, Benji, Bobo och de andra. Jag har läst de tidigare böckerna Björnstad och Vi mot dem och då måste jag ju läsa den tredje. Det är ju ändå den sista. Sen slipper jag läsa något av Fredrik Backman igen.

Det finns kapitel då han glimmar till. Som historien om Ruth och sättet han beskriver en relation så att man drar slutsatser som i nästa kapitel visar sig vara helt fel. Sådana tvister älskar man ju. Och journalisten som börjar gräva i en korruptionsskandal är bokens allra mest spännande historia.

Men sen har vi språket. Det är pratigt. Med ett mer kondenserat språk hade historien kunnat berättas på halva sidantalet. Det finns en fras som upprepas gång på gång:

Så vad är en familj? En hockeyklubb? Ett samhälle? De är summan av våra val. Vad är vi redo att offra för att skydda dem?

Allt. Bara allt.

Och igen:

Det enda som skilde dem åt var allt.

Till Fredrik Backmans försvar ska sägas att de allra mest störiga formuleringarna är betydligt färre än i första boken Björnstad.

Slutet på boken är ett fyrverkeri, en big bang och en värdig avslutning av serien. Även om jag stundtals störde mig enormt på boken, så gav den mig mycket.

(Det är elak recension, jag vet. Men Fredrik Backman är en hyllad författare som översatts till 40 språk, legat på New York Times bästsäljarlista med sex böcker, två av hans böcker har filmatiserats, en har blivit serie på HBO. Jag tänker att han kan ta det om han högst osannolikt skulle råka läsa den.)

Recension: Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah

När pristagaren av Nobelpriset i litteratur tillkännagavs för knappt två veckor sen var jag snabb med att reservera ett av de få exemplaren av Abdulrazak Gurnahs roman Den sista gåvan. Jag vet inte vad jag hade väntat mig (något tungt, antar jag), men när jag började läsa boken tog det bara ett par dagar så var den utläst.

Det här är verkligen en berättelse, och inte ett formmässigt litterärt experiment. Och temat i boken är relaterbart, det är inte en gammal gubbe typ Horace Engdahl som filosoferar på sin kammare. Det handlar om familjerelationer, att vara ung vuxen, om åldrande. Om migration och rotlösheten den medför. Det finns till och med ett metoo-tema här och kvinnoporträtten är så trovärdigt skrivna att jag nästan börja misstänka att Abdulrazak Gurnah har en fru som skrivit boken åt honom (som i en fiktiv bok om en annan litterär pristagare). Nej, skämt åsido – en bra författare kan berätta trovärdigt även om människor som inte liknar en själv och det har han lyckats med.

Jag är väldigt glad att jag lyckades knepa åt mig ett exemplar från biblioteket – det här var verkligen en bra bok. Inte en bok som jag är glad att kunna ”bocka av”, utan på riktigt en bra läsupplevelse.

Och eftersom författaren kommer från Zanzibar (som är en del av Tanzania) passade boken utmärkt att läsa som en del av min jorden runt-läsning i oktober.

Recension: Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo

Bernardine Evaristo är en av författarna jag ville läsa i Boktolvan och nu är den läst, den Bookerprisbelönade Flicka, kvinna, annan. Och vilken vindlande läsupplevelse.

Ramberättelsen, som upptar en väldigt liten del av bokens sidantal, kretsar runt den radikala pjäsförfattaren Amma som ska sätta upp en pjäs på National Theatre i London. Efter år av mindre, feministiska teatergrupper väntar nu det stora genombrottet.

Genom boken får vi följa tolv olika karaktärer, som på olika sätt hänger ihop, med släktband, vänskapsband, som skolkamrater eller arbetskamrater. Det de har gemensamt är att de alla är (födda som) kvinnor, de flesta av dem har rötter utanför Storbritannien – Nigeria, Etiopien, Karibien. Det är en väldigt intersektionell berättelse som tar upp många perspektiv – kön, genus, könsidentitet, klass och inte minst etnicitet och hudfärg. Det är på samma sätt en väldigt samtida berättelse om det nutida Storbritannien som en historisk släktkrönika genom hela det förra seklet.

”En imponerande, stark roman om svarta familjer i Storbritannien, om deras kamp, smärta, skratt, längtan och kärlek. Stilen är passionerad, rakbladsvass, full av energi och humor.”

Juryn för Bookerpriset

Flicka, kvinna, annan har ett väldigt speciellt språk, helt i avsaknad av punkter och stor bokstav. I stället skiljs meningarna åt med radbrytningar. I början var jag lite skeptisk till detta, men lugn – jag kom snabbt in i det och jag tycker att läsningen flöt på väldigt bra. Historien är så fängslande. På grund av det annorlunda upplägget började jag läsa boken i ganska små portioner, men efter någon veckas upphackad läsning fattade jag upplägget och började läsa den i större portioner.

Boken har en väldigt tydlig uppdelning med fyra längre kapitel som vardera följer tre kvinnor (en icke-binär) åt gången. De tre kvinnorna i varje kapitel hänger alla ihop på något sätt, mor–dotter, arbetskamrater, skolkamrater och så vidare. De dyker upp i varandras berättelser. Varje kapitel är nästan som en separat novell, men ändå inte – för på slutet knyts karaktärernas olika öden ihop genom ett femte kapitel och en epilog. Därför rekommenderar jag att läsa ett helt kapitel per dag, och avsluta med det femte kapitlet och epilogen.

Som ofta när jag läser böcker eller ser filmer med komplicerade samband önskar jag en karta eller ett släktträd som visar hur alla hänger ihop. Vilken tur att en läsare gjort en sådan, som författaren delat på sitt Twitter-konto. Observera SPOILER ALERT om du klickar dig vidare till släktträdet (läs boken först!): här finns det.

Flicka, kvinna, annan är en upplysande, fängslande, fantastisk berättelse. Läs den och njut!

Om boken

Titel: Flicka, kvinna, annan (Girl, Woman, Other på originalspråk)
Författare: Bernardine Evaristo
Översättare: Niclas Nilsson
Antal sidor: 439
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 24 juni 2021
Land: Storbritannien

Andra som skrivit om boken: Kristina Lindquist på Dagens Nyheter och Lottens Bokblogg.

Recension: Stormvakt av Kristina Ohlsson

Bokomslag Stormvakt av Kristina Ohlsson

Jag vet inte om det är febern och halsontet som hållit mig vaken om kvällarna, eller den gastkramande spänningen i Kristina Ohlssons senaste kriminalroman, eller kanske en kombination. För obehagligt blir det när den före detta finansmannen August Strindberg flyttar till bohuslänska Hovenäset, till ett hus med en ryslig historia. Samma natt som han anländer till huset som han hyrt av ett äldre par på orten, försvinner läraren Agnes spårlöst.

Det är ljudboken som jag lyssnat på, och anledningen till att det blev ljudbok denna gång är uppläsaren Martin Wallström som på senare tid seglat upp som en av mina favoriter. Att han dessutom är född i närliggande Uddevalla är helt rätt för denna bohusdeckare, för även om han inte pratar någon utpräglad västkustdialekt, så pratar han definitivt inte stockholmska som så många andra uppläsare.

Jag har läst Kristina Ohlssons kriminalromaner om Fredrika Bergman med stor behållning och håller henne som en av de allra bästa spänningsförfattarna vi har i Sverige. Med Stormvakt är hon tillbaka med en ny polis, Maria Martinsson, och finansmannen (numera antikhandlaren) August Strindberg. Jag gillade boken mycket och ser fram emot fortsättningen Isbrytare, som släpps i november.

Om boken

Titel: Stormvakt
Serie: Strindbergserien (del 1)
Författare: Kristina Ohlsson
Uppläsare: Martin Wallström
Längd: 13 timmar 32 minuter
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgiven: 5 november 2020
Land: Sverige

Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Lottens bokblogg och Selma Stories.

Recension: Inte av denna världen av Yaa Gyasi

När vi skulle ha bokcirkelträff (via video såklart) och prata om Inte av denna världen av Yaa Gyasi berättade en av mina fellow bokcirklare att debuten Vända hem var en av hennes absolut bästa läsupplevelser någonsin. Jag kan säga att Inte av denna världen var en av mina absolut bästa läsupplevelser på länge, så hur bra kan inte hennes debut vara då? Den ska jag läsa snarast, men nu ska vi prata om Yaa Gyasis andra bok: Inte av denna världen.

I centrum för handlingen står Gifty, som studerar neurovetenskap på Stanford och försöker hitta ett botemedel mot beroende och depression. Brodern blev beroende av opioider och mamman deprimerad och lämnar knappt sängen.

Yaa Gyasi är precis som sina huvudkaraktärer född i Ghana men uppväxt i USA. Boken skildrar på ett väldigt initierat sätt vad det kan innebära att ha migrerat från Västafrika till USA. Vi får möta Gifty både i barndomens Alabama och som forskare på Stanford. Och vilken oerhört intressant forskning sedan! Efter att ha läst en rad böcker om hur hjärnan funkar av bland andra Anders Hansen så känner jag igen studierna och de delar av hjärnan som nämns. Väldigt glad blev jag att läsa att det är riktig forskning som refereras, nämligen Gyasis väns doktorsavhandling. Det ger boken en extra dimension och autenticitet.

Detta är dock inte en bok som främst handlar om hjärnforskning, utan mest av allt en bok om en lillasysters förtvivlade kamp för en storebror med en beroendesjukdom. Jag blev väldigt drabbad. Inte minst eftersom jag bara för några veckor sen lyssnade på Kajsas berättelse om sin lillebror som gick bort i en överdos för tre år sen. Vi kommer från samma stad och hennes lillebror gick på samma skola som mig, i det tryggaste villaområdet man kan tänka sig. Det är lätt att tänka att drogberoende drabbar fattiga invandrare i USA men drogerna finns tyvärr överallt, och inkörsporten kan vara receptbelagd smärtstillande medicin, tillverkad av pengahungriga läkemedelsbolag. Det är sorgligt på så många plan.

Om boken

Titel: Inte av denna världen (Transcendent Kingdom)
Författare: Yaa Gyasi
Översättare: Inger Johansson
Antal sidor: 280
Förlag: Norstedts
Utgiven: 23 september 2020 (i original 2020)
Land: Ghana/USA

Andra som skrivit om boken: Dagens Nyheter och Feministbiblioteket.