En lista över min läsning 2021

Precis som förra året lånar jag valda delar av Kulturkollo och Enligt O:s lista för att summera läsåret 2021. Häng med!

Jonas Sjöstedt

Årets titel: Allt kommer att bli bra.

Årets mest oväntade: Att årets Nobelpristagare Abdulrazak Gournah visade sig skriva så tillgängliga och läsvänliga böcker. Mina fördomar kom verkligen på skam när jag läste Den sista gåvan. Finns det fler läsvärda Nobelpristagare jag missat?

Årets knock out: Det finns många. Samlade verk av Lydia Sandgren var en, Sanningen kommer om natten av Mhairi McFarlane en annan.

Årets kvinnokamp: De där kvinnorna som gick före och banade vägen för oss andra, som kvinnorna i rösträttskampens Sverige. Jag tänker på Ester Blenda Nordström i Fatima Bremmers biografi Ett jävla solsken och Ellen och hennes vänninor i bokserien Ellens val av Helena Dahlgren. Och kvinnorna som trots krig, förtryck och slaveri kämpade för sina liv och sina barn utan några förutsättningar alls. Som i Älskade av Toni Morrison, Att skörda ben av Edwidge Danticat, När bergen sjunger av Nguyen.

Årets igenkänning: Ångesten som Maja i Ann-Helén Laestadius Tio över ett känner varje natt när LKAB spränger i Kirunagruvan. Nödväskan är packad och varje natt ställer hon väckarklockan och gör sig beredd att rädda familjen om huset skulle rasa ner i gruvhålet. Bördan i att leva så på helspänn varje natt. Parallellen till mitt eget liv de senaste snart två åren är glasklar. Jag har levt ständigt på min vakt, ständigt preppande, ständigt beredd att isolera mig och mina kära för farliga virus.

Årets historiska: Det nya livet och Kärleken av Helena Dahlgren, de två första delarna i en serie om en ung kvinna som kommer till en universitetsstad i mitten av 1910-talet och upptäcker bildningen, rösträttskampen och kärleken.

Årets samtida: Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo innehåller visserligen till stor del historia återblickar, men är otroligt samtida i hur den är berättad och i valet av karaktärer.

Årets men-för-i-helvete: Ljudboksuppläsare som inte kan uttala ortsnamn rätt. Jag älskade Som i ett vykort av Sofia Rutbäck Eriksson och Marie Robertsson är en kompetent uppläsare, men – och här finns ett stort men – uttalet! Byn Alvik utanför Luleå uttalas inte på samma sätt som tunnelbanestationen Alvik i Stockholm. För att ge ett exempel.

Årets dystopi: Flocken – Berättelsen om hur Sverige valde väg under pandemin av Johan Anderberg är förvisso en alldeles sann fackbok, men eftersom verkligheten blivit en dystopi, så …

Årets grafiska: När vi var samer av Mats Jonsson. En väldigt, väldigt mastig grafisk roman, precis som alltid med Jonssons böcker.

Årets nya bekantskap: I år har jag stiftat bekantskap med flera nya författare eller serier och blivit så förtjust att jag inte nöjt mig med en, utan läst två böcker av författaren. Helena Dahlgren, Ann-Helén Laestadius, Marc Levy, Anna Lönnqvist, Tove Alsterdal och Katrine Marçal är alla exempel på detta. Binchläsning är något nytt för mig men inte helt oangenämt.

Årets återseende: Liza Marklund! Jäklar vilken lycka att hon kom tillbaka med en ny kriminalroman, placerad i den fiktiva kommunen Stenträsk, någonstans mellan Älvsbyn och Vidsel.

Årets tegelsten: Årets mentala tegelsten var Doktor Zjivago av Boris Pasternak. Hade det inte varit för att jag kunde pricka av både ett nytt litteraturland (Ryssland) och en Nobelpristagare (Pasternak fick priset 1958) så hade jag nog inte hållit ut genom alla 570 sidor och fler än 100 karaktärer. Ja, precis så många är de enligt Wikipedia.

Årets ögonöppnare: Om 2020 var året som black lives matter-rörelsen fick mig att fördjupa mig i svartas villkor så blev 2021 samernas år. Stöld av Ann-Helén Laestadius, När vi var samer av Mats Jonsson och Ett jävla solsken av Fatima Bremmer gav mig nya insikter om samernas villkor både förr och i dag.

Årets aldrig mer: Den ordrika Fredrik Backman.

Årets huvudperson: Ester Blenda Nordström inledde sin journalistkarriär med att wallraffa som piga tre decennier innan Günther Wallraff ens var född. Det räcker egentligen med det, men hon var banbrytande på så många sätt och levde ett på många sätt galet liv.

Årets TV-serie: Jag är ingen stor tv-seriekollare men i år njöt jag av Den osannolika mördaren (Netflix) och Tunna blå linjen (SVT).

Årets överskattade: Alla älskade Den sista migrationen av Charlotte McConaghy. Jag orkade inte ens läsa klart. Världbygget är skakigt, huvudpersonens bevekelsegrunder är obegripliga för mig som läsare och hela berättelsen känns bara dunkel.

Årets underskattade: Jag har lite svårt att bara välja ut en bok på måfå, utan här ska vi gå mer systematiskt till väga. Av alla böcker jag läst i år hör I sommar blir det nog bättre av finska Sisko Savonlahti till de som fått lägst snittbetyg på Goodreads. Själv gav jag en fyra. Man ska aldrig underskatta ångest, olycklig kärlek och apati med glossigt omslag, men uppenbarligen gör folk det.

Årets debut: Kalixkrimdebuten Där isarna råmar av Jennie Lundgren och Ulrika Lundgren Lindmark bådar gott inför framtiden.

Årets lyckopiller: En kväll i juni av Anna Lönnqvist för att Ella och Ben träffades en sommarkväll i Stockholm 2007, precis som jag och min man. Och för att Lönnqvist lyckas bygga upp den där trevande, pirriga, förälskade stämningen på ett alldeles utmärkt sätt.

Årets par: Jag får nog lov att säga det otroligt söta paret i Allt jag önskar mig till jul av Joanna Bolouri.


Böckerna jag läste 2021 – Statistik, listor och reflektioner över min läsning 2021.

> Här hittar du alla delar i min årssummering

Recension: Projekt jul av Cathy Bramley

Merry hade sett fram emot att tillbringa julen med pojkvännen Daniel, men efter ett misslyckat frieri blir hon ensam. Cole är även han ensam efter att hans ex flyttat med barnen till andra sidan jorden. Båda har på varsitt håll bestämt att julen är inställd i år. Så hur i hela världen kommer det sig att de plötsligt blir ansvariga för att arrangera stadens julfirande?

Om man kunde köpa julmys på burk så skulle etiketten se ut så här. I Projekt jul (Piratförlaget 2021) finns alla ingredienser som behövs för den mest utsökta lilla jul-cupcake. Till och med huvudkaraktärens namn Merry skapar julstämning. Och som om inte det vore nog tillverkar hon handgjorda doftljus under namnet Merry & Bright.

Ibland går allt lite väl enkelt, till och med för att vara en feelgoodroman där allt ju ska ordna sig på slutet. Men det gör liksom ingenting, för den här julkaramellen bjuder på en alldeles ljuvlig blandning av romantik och julmys. Det är en karamell utan mycket sälta eller tuggmotstånd, men åh så underbar! Ibland vill man bara läsa något härligt där allting går som det ska (och ingen blir sjuk i covid).

Recension: Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

Ester Blenda Nordström inledde sin journalistkarriär, som en av Stockholms första kvinnliga journalister, med att wallraffa som piga tre decennier innan Günther Wallraff ens var född. Sedan reste hon till Lappland, levde bland samer och jobbade som nomadlärare (och lärde känna LKAB-disponenten Hjalmar Lundbohm och rasbiologen Herman Lundborg). Efter det räddade hon svältande barn i norra Finland under första världskriget. Långt före Astrid Lindgren skrev hon en serie populära flickböcker vars hjältinna har stora likheter med Pippi Långstrump. Hon gjorde reportageresor i Anderna och reste runt i USA på jakt efter spår av de svenska immigranterna. Ändå var hennes minne så bortglömt – tills nu.

Det är ett intressant livsöde som Fatima Bremmer målar fram i biografin Ett jävla solsken (Forum 2017). Det är en mycket bra bok som förutom otroliga yrkesmässiga bedrifter också beskriver de privata sidorna. Som så ofta när det gäller framgångsrika och kreativa personer i historien finns någon form av psykisk ohälsa, i Ester Blendas fall en enorm rastlöshet och ett allt mer tilltagande alkoholmissbruk.

Bremmer väjer inte för de mer problematiska delarna av Ester Blenda Nordströms eftermäle, som synen på samerna och hennes kontakter med Herman Lundborg, chef på Rasbiologiska institutet. Visserligen får jag känslan av att Ester Blenda Nordström ville samerna väl, men det är majoritetssamhället som har tolkningsföreträdet och samerna ses som lite mindre vetande.

Alldeles oavsett kön så var hon en pionjär på så många sätt. Inom den granskande journalistiken, inom barn- och ungdomslitteraturen och som utrikesreporter. Men bland alla dem hon möter under sina resor så är det en person som etsar sig fast hos mig och som jag blir mer nyfiken på. Den samiska lärarinnan Karin Stenberg från Arvidsjaur som bemöter Ester Blenda Nordströms reportagebok om samerna. Hade jag inte vetat hade jag trott att texten var skriven i dag. Analysen är så brännande aktuell. Jag trodde det var först i modern tid som vi börjat prata om den främmande blicken och om exotifiering. Men Karin Stenberg skrev detta redan 1920. Man blir helt nedslagen över att det tog så många år innan någon lyssnade.

”De många, både kunskapsrika och välmenande män och kvinnor, som i övrigt skildrat samefolkets liv, ha i allmänhet, även där viljan varit som bäst, skildrat det enbart från svenskens synpunkt, gjort huvudsak till bisak och tvärtom. Det har ej varit samefolket, som skildrats, utan svenskars liv som turister i ett exotiskt land med en, gubevars, nog så intressant befolkning, som dock vunnit i intresse, ju mera olikartad andra människorvarelser och ju närmare djurets ståndpunkt man kunde framställa den.”

ur Dat läh mijen situd (det är vår vilja) av Karin Stenberg och Valdemar Lindholm

Julens läsning

I dag är det 1 december och därmed går startskottet för julens läsning. Tips på nyutkomna böcker med jultema hittar du här. För egen del så planerar jag att läsa en klassiker, fyra nya feelgoodromaner och en klassisk pusseldeckare.

Unga kvinnor av Louisa May Alcott
Jag vet inte om den här romanen, först utgiven 1868, verkligen kan räknas som en julbok men faktum är att det är juletider när boken inleds. Därför platsar den fint på listan. Efter att jag läst boken vill jag gärna se filmen, med bland andra Meryl Streep och Emma Watson i rollerna.

En oönskad julklapp av Sara Molin
Den här boken (av författaren till Som en öppen bok som jag tyckte mycket om) hade jag på listan redan förra året, men då hanns den inte med. Den får självklart en ny chans i år!

Allt jag önskar mig till jul av Joanna Bolouri
Jag tyckte väldigt mycket om Jag kommer hem till jul och den här boken verkar ha precis samma brittiska romcom-charm som jag älskar.

En storm i juletid av Camilla Davidsson
Stockholm, författardrömmar, romantik och julmys – jag tror inte att det kan bli fel.

Projekt jul av Cathy Bramley
Merry är ensam och hemlös inför julen, efter att misslyckat frieri. Cole är nyskild och saknar sina barn som flyttat till Kanada med sin mamma. Då får de uppdraget att arrangera stadens julfirande. Upplagt för julstämning!

Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang
Enligt Maria Lang-kalendern är det mellan jul och nyår som denna pusseldeckare utspelar sig, varför den blir ett utmärkt val i mellandagarna.

Foto: Sabina Sturzu/Unsplash

Recension: Vinnarna av Fredrik Backman

Två har gått sedan vi senast mötte invånarna i de hockeytokiga grannstäderna Björnstad och Hed som är varandras värsta fiende. I början av boken drabbas bygden av en storm, en älskad invånare dör och flera av de som lämnat skogen kommer tillbaka för begravningen. Sedan händer det väldigt mycket. Kärlek och hat, liv och död. Vinnarna är den sista boken i trilogin som inleddes med Björnstad.

Jag fängslas av handlingen. Älskar karaktärerna. Men. Och här finns ett stort men. Boken är för lång, mer än 700 sidor. Den är långrandig och under läsningen vill jag bara skrika ”Men kom till saken!”. Allt ska förklaras med långa resonemang och förnumstiga konstateranden om hur saker är. Och nästan varje gång Backman skriver om hur saker är, så står jag frågande. Jag håller inte med honom, kan inte relatera till något, utom när han skriver om känslan när man åker hem från BB med sitt nyfödda barn.

Om de långa förklaringarna hade skrivits som en inre monolog så hade jag stått ut med det. Men nu är det något slags allvetande berättare som i långa monologer mansplainar om diverse saker. Och när karaktärerna pratar så är dialogerna fulla av välformulerade oneliners och statements. Så pratar väl ingen utom möjligtvis rollfigurerna i tv-serien Grey’s Anatomy.

Varför läste jag en bok som jag blir så irriterad på? Jo, för i allt detta som jag avskyr så finns det en stark historia. Jag vill veta hur det ska gå för Maya, Ana, Benji, Bobo och de andra. Jag har läst de tidigare böckerna Björnstad och Vi mot dem och då måste jag ju läsa den tredje. Det är ju ändå den sista. Sen slipper jag läsa något av Fredrik Backman igen.

Det finns kapitel då han glimmar till. Som historien om Ruth och sättet han beskriver en relation så att man drar slutsatser som i nästa kapitel visar sig vara helt fel. Sådana tvister älskar man ju. Och journalisten som börjar gräva i en korruptionsskandal är bokens allra mest spännande historia.

Men sen har vi språket. Det är pratigt. Med ett mer kondenserat språk hade historien kunnat berättas på halva sidantalet. Det finns en fras som upprepas gång på gång:

Så vad är en familj? En hockeyklubb? Ett samhälle? De är summan av våra val. Vad är vi redo att offra för att skydda dem?

Allt. Bara allt.

Och igen:

Det enda som skilde dem åt var allt.

Till Fredrik Backmans försvar ska sägas att de allra mest störiga formuleringarna är betydligt färre än i första boken Björnstad.

Slutet på boken är ett fyrverkeri, en big bang och en värdig avslutning av serien. Även om jag stundtals störde mig enormt på boken, så gav den mig mycket.

(Det är elak recension, jag vet. Men Fredrik Backman är en hyllad författare som översatts till 40 språk, legat på New York Times bästsäljarlista med sex böcker, två av hans böcker har filmatiserats, en har blivit serie på HBO. Jag tänker att han kan ta det om han högst osannolikt skulle råka läsa den.)