Recension: Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah

När pristagaren av Nobelpriset i litteratur tillkännagavs för knappt två veckor sen var jag snabb med att reservera ett av de få exemplaren av Abdulrazak Gurnahs roman Den sista gåvan. Jag vet inte vad jag hade väntat mig (något tungt, antar jag), men när jag började läsa boken tog det bara ett par dagar så var den utläst.

Det här är verkligen en berättelse, och inte ett formmässigt litterärt experiment. Och temat i boken är relaterbart, det är inte en gammal gubbe typ Horace Engdahl som filosoferar på sin kammare. Det handlar om familjerelationer, att vara ung vuxen, om åldrande. Om migration och rotlösheten den medför. Det finns till och med ett metoo-tema här och kvinnoporträtten är så trovärdigt skrivna att jag nästan börja misstänka att Abdulrazak Gurnah har en fru som skrivit boken åt honom (som i en fiktiv bok om en annan litterär pristagare). Nej, skämt åsido – en bra författare kan berätta trovärdigt även om människor som inte liknar en själv och det har han lyckats med.

Jag är väldigt glad att jag lyckades knepa åt mig ett exemplar från biblioteket – det här var verkligen en bra bok. Inte en bok som jag är glad att kunna ”bocka av”, utan på riktigt en bra läsupplevelse.

Och eftersom författaren kommer från Zanzibar (som är en del av Tanzania) passade boken utmärkt att läsa som en del av min jorden runt-läsning i oktober.

One thought on “Recension: Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.