Singeltjejen Hanna är 42 år och har planerat en roadtrip i Frankrike med sina vänner den här sommaren. Men när hennes mormor bryter foten tvingas hon ställa in semesterplanerna och i stället åka till den lilla byn Storsjöhöjden i Jämtland för att hjälpa mormodern. I Storsjöhöjden finns inte bara mormor, utan också Hannas ungdomsromans Mattias som nu är getbonde och lever ensam med sin dotter Felicia.
Det börjar ju så bra. Jämtland! En underbar, barsk krutgumma till mormor! Romantik på höskullen! Jag tycker verkligen om huvudkaraktärerna och jag vill att det ska gå bra för dem. Allra finast tycker jag att Marie-Louise Marc skildrat relationen mellan Hanna och Mattias nioåriga dotter Felicia. Hon är en dotter utan mamma och hon en kvinna utan barn som finner varandra. Det är så hjärtevärmande. Jag mår så bra av att lyssna på den här boken (och det är väl faktiskt hela syftet med en feelgoodroman?).
Men så händer plötsligt något helt oväntat och chockartat. Det liksom kommer från ingenstans. Jag får väl skylla mig själv för att jag inte läste hela baksidestexten på Storytel, som avslutas så här:
Men Hanna bär på en hemlighet. Ett sår som aldrig läkt. Och plötsligt sker en olycka som vänder upp och ner på hela sommaren. Var hör Hanna egentligen hemma?
Och jo, jag vet att jag gillar ”feelgood med svärta” men min oroliga själ tycker inte om chockeffekter. Lägg därtill att olyckan som inträffar i boken hör till mina absoluta mardrömsscenarier.
I andra halvan av boken upplever jag att handlingen nästan stressas igenom. Medan händelserna i början av boken får gott om tid att gestaltas händer allt så himla snabbt i slutet. Kvar står jag med en känsla som inte är helt angenäm. Det är så nattsvart. Men för all del, boken är välskriven och jag vet att många uppskattar den enormt, men hos mig lämnar den tyvärr en bitter eftersmak av att det inte blev som det borde ha blivit.
Om boken
Andra som skrivit om boken: Boklusens bokblogg, Hyllan och Bokprataren