Precis som förra året lånar jag valda delar av Kulturkollo och Enligt O:s lista för att summera läsåret 2021. Häng med!
Årets titel: Allt kommer att bli bra.
Årets mest oväntade: Att årets Nobelpristagare Abdulrazak Gournah visade sig skriva så tillgängliga och läsvänliga böcker. Mina fördomar kom verkligen på skam när jag läste Den sista gåvan. Finns det fler läsvärda Nobelpristagare jag missat?
Årets knock out: Det finns många. Samlade verk av Lydia Sandgren var en, Sanningen kommer om natten av Mhairi McFarlane en annan.
Årets kvinnokamp: De där kvinnorna som gick före och banade vägen för oss andra, som kvinnorna i rösträttskampens Sverige. Jag tänker på Ester Blenda Nordström i Fatima Bremmers biografi Ett jävla solsken och Ellen och hennes vänninor i bokserien Ellens val av Helena Dahlgren. Och kvinnorna som trots krig, förtryck och slaveri kämpade för sina liv och sina barn utan några förutsättningar alls. Som i Älskade av Toni Morrison, Att skörda ben av Edwidge Danticat, När bergen sjunger av Nguyen.
Årets igenkänning: Ångesten som Maja i Ann-Helén Laestadius Tio över ett känner varje natt när LKAB spränger i Kirunagruvan. Nödväskan är packad och varje natt ställer hon väckarklockan och gör sig beredd att rädda familjen om huset skulle rasa ner i gruvhålet. Bördan i att leva så på helspänn varje natt. Parallellen till mitt eget liv de senaste snart två åren är glasklar. Jag har levt ständigt på min vakt, ständigt preppande, ständigt beredd att isolera mig och mina kära för farliga virus.
Årets historiska: Det nya livet och Kärleken av Helena Dahlgren, de två första delarna i en serie om en ung kvinna som kommer till en universitetsstad i mitten av 1910-talet och upptäcker bildningen, rösträttskampen och kärleken.
Årets samtida: Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo innehåller visserligen till stor del historia återblickar, men är otroligt samtida i hur den är berättad och i valet av karaktärer.
Årets men-för-i-helvete: Ljudboksuppläsare som inte kan uttala ortsnamn rätt. Jag älskade Som i ett vykort av Sofia Rutbäck Eriksson och Marie Robertsson är en kompetent uppläsare, men – och här finns ett stort men – uttalet! Byn Alvik utanför Luleå uttalas inte på samma sätt som tunnelbanestationen Alvik i Stockholm. För att ge ett exempel.
Årets dystopi: Flocken – Berättelsen om hur Sverige valde väg under pandemin av Johan Anderberg är förvisso en alldeles sann fackbok, men eftersom verkligheten blivit en dystopi, så …
Årets grafiska: När vi var samer av Mats Jonsson. En väldigt, väldigt mastig grafisk roman, precis som alltid med Jonssons böcker.
Årets nya bekantskap: I år har jag stiftat bekantskap med flera nya författare eller serier och blivit så förtjust att jag inte nöjt mig med en, utan läst två böcker av författaren. Helena Dahlgren, Ann-Helén Laestadius, Marc Levy, Anna Lönnqvist, Tove Alsterdal och Katrine Marçal är alla exempel på detta. Binchläsning är något nytt för mig men inte helt oangenämt.
Årets återseende: Liza Marklund! Jäklar vilken lycka att hon kom tillbaka med en ny kriminalroman, placerad i den fiktiva kommunen Stenträsk, någonstans mellan Älvsbyn och Vidsel.
Årets tegelsten: Årets mentala tegelsten var Doktor Zjivago av Boris Pasternak. Hade det inte varit för att jag kunde pricka av både ett nytt litteraturland (Ryssland) och en Nobelpristagare (Pasternak fick priset 1958) så hade jag nog inte hållit ut genom alla 570 sidor och fler än 100 karaktärer. Ja, precis så många är de enligt Wikipedia.
Årets ögonöppnare: Om 2020 var året som black lives matter-rörelsen fick mig att fördjupa mig i svartas villkor så blev 2021 samernas år. Stöld av Ann-Helén Laestadius, När vi var samer av Mats Jonsson och Ett jävla solsken av Fatima Bremmer gav mig nya insikter om samernas villkor både förr och i dag.
Årets aldrig mer: Den ordrika Fredrik Backman.
Årets huvudperson: Ester Blenda Nordström inledde sin journalistkarriär med att wallraffa som piga tre decennier innan Günther Wallraff ens var född. Det räcker egentligen med det, men hon var banbrytande på så många sätt och levde ett på många sätt galet liv.
Årets TV-serie: Jag är ingen stor tv-seriekollare men i år njöt jag av Den osannolika mördaren (Netflix) och Tunna blå linjen (SVT).
Årets överskattade: Alla älskade Den sista migrationen av Charlotte McConaghy. Jag orkade inte ens läsa klart. Världbygget är skakigt, huvudpersonens bevekelsegrunder är obegripliga för mig som läsare och hela berättelsen känns bara dunkel.
Årets underskattade: Jag har lite svårt att bara välja ut en bok på måfå, utan här ska vi gå mer systematiskt till väga. Av alla böcker jag läst i år hör I sommar blir det nog bättre av finska Sisko Savonlahti till de som fått lägst snittbetyg på Goodreads. Själv gav jag en fyra. Man ska aldrig underskatta ångest, olycklig kärlek och apati med glossigt omslag, men uppenbarligen gör folk det.
Årets debut: Kalixkrimdebuten Där isarna råmar av Jennie Lundgren och Ulrika Lundgren Lindmark bådar gott inför framtiden.
Årets lyckopiller: En kväll i juni av Anna Lönnqvist för att Ella och Ben träffades en sommarkväll i Stockholm 2007, precis som jag och min man. Och för att Lönnqvist lyckas bygga upp den där trevande, pirriga, förälskade stämningen på ett alldeles utmärkt sätt.
Årets par: Jag får nog lov att säga det otroligt söta paret i Allt jag önskar mig till jul av Joanna Bolouri.
