Januariläsning: Böckerna jag inte hann läsa 2021

Januari och nystart. Men först, tid att se tillbaka på året som gått och böckerna som jag tänkte men inte hann läsa under 2021. Jag har bara valt ut böcker som jag verkligen vill läsa, så här samsas ett gäng feelgood-karameller, kriminalgåtor och andra berättelser som jag är nyfiken på.

De böcker jag tror passar att lyssna på som ljudbok är markerade med en 🎧 hörlursikon.

  • Syndaren ska vakna av Linda Ståhl 🎧
  • Mellan raderna av Johanna Schreiber 🎧
  • Konferensen av Mats Strandberg
  • Er tredje man av Denise Rudberg 🎧
  • En bättre människa av Eli Åhman Owitz
  • Sly av Sara Strömberg
  • Vad jag pratar om när jag pratar om rasism av Seher Yilmaz
  • Midnattsbiblioteket av Matt Haig
  • Tim – Biografin om Avicii av Måns Mosesson
  • En engelsk romans av Niina Mero
  • Fula tjejer av Johanna Lindbäck, Lisa Bjärbo och Sara Ohlsson
  • Dina färger var blå av Marcus Jarl 🎧
  • Medan världen ser på av Anna Larsson 🎧
  • Någon annans tidsfördriv av Ann Edliden
  • Brev till mannen av Bianca Kronlöf
  • Frågar åt en vän av Sara Molin
  • Ett rent helvete av Anne Liljeroth 🎧
  • Inte längre min av Ann-Helén Laestadius
  • Bärarna av Jessica Schiefauer
  • Den stora utställningen av Marie Hermanson
  • Flickan som fick en röst av Abi Daré
  • När kungen dör av Elina Backman 🎧
  • Räkna hjärtslag av Katarina Widholm 🎧
  • Återvändaren av Anders Sundkvist
  • Lockelsen av Moa Sandberg Eriksson 🎧
  • Friheten av Moa Sandberg Eriksson 🎧

Foto: Alex Lvrs/Unsplash

Läsåret 2021 månad för månad

För ungefär ett år sedan sa jag hejdå till skitåret 2020, övertygad om att vi snart lagt pandemin bakom oss. Sen hände 2021. Nu är det återigen nyårsafton och så här summerar jag året. Gott nytt år!

Den första boken jag läste ut 2021 var Inte av denna världen av Yaa Gyasi, som vi skulle diskutera i bokcirkeln jag var med i tillsammans med några kollegor. Det var januari och jag var i valet och kvalet om jag skulle tacka ja till ett nytt jobb som skulle innebära en flytt norrut för hela familjen och ett hejdå till bokcirkelkollegorna.

Det blev ja och i februari läste jag Flytta smart – Planera, rensa och organisera av Förvaringsdrottningen Paulina Draganja som förberedelse för den förestående flytten. Jag njöt mig igenom tegelstenen Samlade verk av Lydia Sandgren som tog över en månad att läsa ut.

I mars började jag på mitt nya jobb och fokus låg på jobbet och allting kopplat till flytten. Och så köpte vi en tomt och husbyggarplaneringen tog upp nästan all fritid under våren. Läsningen fick stryka på foten, men jag hann i alla fall lyssna på Alla ljuger av Camilla Grebe och ett par böcker till under april, maj och juni.

I juli fick jag semester och bestämde mig för att fokusera mer på min läsning. Det är ju när det snurrar på som mest som man behöver läsningen som bäst. Jag började med godisrosa romanen Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts av favoriten Mhairi McFarlane, men innan jag hann läsa ut den lyssnade jag mig igenom en massa ljudböcker och så gjorde biblioteksböckerna entré i mitt liv igen, efter att jag pausat biblioteksbesöken under pandemin.

I augusti blev jag sjukskriven för depression och ett tag var böckernas värld den enda värld jag orkade vara i. Både vanliga böcker och ljudböcker slukades i raskt tempo. Under september läste jag fjorton böcker och lyssnade på sju. Jonas Sjöstedts memoarer med den trösterika titeln Allt kommer att bli bra, Polcirkeln av Liza Marklund och Stormvakt av Kristina Ohlsson (i fin uppläsning av Martin Wallström) var tre av böckerna som jag flydde till under hösten. Sex favoritförfattare släppte nya böcker under hösten och det gjorde mig glad.

I oktober inledde jag ett läsprojekt – att läsa mig jorden runt och tack vare böckerna reste jag till sex nya litteraturländer: Schweiz, Vietnam, Syrien, Tanzania, Kina och Haiti.

I november fortsatte jag med läsprojektet Nobelnovember och andra pristagare. Förutom årets pristagare Abdulrazak Gurnah som jag läste i oktober så kunde jag bocka av Tomas Tranströmer, Louise Glück, Boris Pasternak och Toni Morrison (visserligen i december) i mitt läsprojekt. Fem nya Nobelförfattare läste jag under året, och totalt har jag läst tolv av de författare som fått priset hittills. Dessutom hittade jag ett antal riktigt bra deckare och romaner bland de nominerade i Årets bok och Svenska Deckarakademins priser.

Så kom december och jag avslutade läsåret med en ny och mycket kär tradition: julböckerna. Månaden inleddes starkt med Allt jag önskar mig till jul av Joanna Bolouri och sedan läste jag även Projekt jul av Cathy Bramley och En oönskad julklapp av Sara Molin. Året avslutades med den juliga pusseldeckaren Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang, som är nummer sex i serien som jag följer med hjälp av Maria Lang-kalendern.

Foto: Unsplash


Böckerna jag läste 2021 – Statistik, listor och reflektioner över min läsning 2021.

> Här hittar du alla delar i min årssummering

En lista över min läsning 2021

Precis som förra året lånar jag valda delar av Kulturkollo och Enligt O:s lista för att summera läsåret 2021. Häng med!

Jonas Sjöstedt

Årets titel: Allt kommer att bli bra.

Årets mest oväntade: Att årets Nobelpristagare Abdulrazak Gournah visade sig skriva så tillgängliga och läsvänliga böcker. Mina fördomar kom verkligen på skam när jag läste Den sista gåvan. Finns det fler läsvärda Nobelpristagare jag missat?

Årets knock out: Det finns många. Samlade verk av Lydia Sandgren var en, Sanningen kommer om natten av Mhairi McFarlane en annan.

Årets kvinnokamp: De där kvinnorna som gick före och banade vägen för oss andra, som kvinnorna i rösträttskampens Sverige. Jag tänker på Ester Blenda Nordström i Fatima Bremmers biografi Ett jävla solsken och Ellen och hennes vänninor i bokserien Ellens val av Helena Dahlgren. Och kvinnorna som trots krig, förtryck och slaveri kämpade för sina liv och sina barn utan några förutsättningar alls. Som i Älskade av Toni Morrison, Att skörda ben av Edwidge Danticat, När bergen sjunger av Nguyen.

Årets igenkänning: Ångesten som Maja i Ann-Helén Laestadius Tio över ett känner varje natt när LKAB spränger i Kirunagruvan. Nödväskan är packad och varje natt ställer hon väckarklockan och gör sig beredd att rädda familjen om huset skulle rasa ner i gruvhålet. Bördan i att leva så på helspänn varje natt. Parallellen till mitt eget liv de senaste snart två åren är glasklar. Jag har levt ständigt på min vakt, ständigt preppande, ständigt beredd att isolera mig och mina kära för farliga virus.

Årets historiska: Det nya livet och Kärleken av Helena Dahlgren, de två första delarna i en serie om en ung kvinna som kommer till en universitetsstad i mitten av 1910-talet och upptäcker bildningen, rösträttskampen och kärleken.

Årets samtida: Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo innehåller visserligen till stor del historia återblickar, men är otroligt samtida i hur den är berättad och i valet av karaktärer.

Årets men-för-i-helvete: Ljudboksuppläsare som inte kan uttala ortsnamn rätt. Jag älskade Som i ett vykort av Sofia Rutbäck Eriksson och Marie Robertsson är en kompetent uppläsare, men – och här finns ett stort men – uttalet! Byn Alvik utanför Luleå uttalas inte på samma sätt som tunnelbanestationen Alvik i Stockholm. För att ge ett exempel.

Årets dystopi: Flocken – Berättelsen om hur Sverige valde väg under pandemin av Johan Anderberg är förvisso en alldeles sann fackbok, men eftersom verkligheten blivit en dystopi, så …

Årets grafiska: När vi var samer av Mats Jonsson. En väldigt, väldigt mastig grafisk roman, precis som alltid med Jonssons böcker.

Årets nya bekantskap: I år har jag stiftat bekantskap med flera nya författare eller serier och blivit så förtjust att jag inte nöjt mig med en, utan läst två böcker av författaren. Helena Dahlgren, Ann-Helén Laestadius, Marc Levy, Anna Lönnqvist, Tove Alsterdal och Katrine Marçal är alla exempel på detta. Binchläsning är något nytt för mig men inte helt oangenämt.

Årets återseende: Liza Marklund! Jäklar vilken lycka att hon kom tillbaka med en ny kriminalroman, placerad i den fiktiva kommunen Stenträsk, någonstans mellan Älvsbyn och Vidsel.

Årets tegelsten: Årets mentala tegelsten var Doktor Zjivago av Boris Pasternak. Hade det inte varit för att jag kunde pricka av både ett nytt litteraturland (Ryssland) och en Nobelpristagare (Pasternak fick priset 1958) så hade jag nog inte hållit ut genom alla 570 sidor och fler än 100 karaktärer. Ja, precis så många är de enligt Wikipedia.

Årets ögonöppnare: Om 2020 var året som black lives matter-rörelsen fick mig att fördjupa mig i svartas villkor så blev 2021 samernas år. Stöld av Ann-Helén Laestadius, När vi var samer av Mats Jonsson och Ett jävla solsken av Fatima Bremmer gav mig nya insikter om samernas villkor både förr och i dag.

Årets aldrig mer: Den ordrika Fredrik Backman.

Årets huvudperson: Ester Blenda Nordström inledde sin journalistkarriär med att wallraffa som piga tre decennier innan Günther Wallraff ens var född. Det räcker egentligen med det, men hon var banbrytande på så många sätt och levde ett på många sätt galet liv.

Årets TV-serie: Jag är ingen stor tv-seriekollare men i år njöt jag av Den osannolika mördaren (Netflix) och Tunna blå linjen (SVT).

Årets överskattade: Alla älskade Den sista migrationen av Charlotte McConaghy. Jag orkade inte ens läsa klart. Världbygget är skakigt, huvudpersonens bevekelsegrunder är obegripliga för mig som läsare och hela berättelsen känns bara dunkel.

Årets underskattade: Jag har lite svårt att bara välja ut en bok på måfå, utan här ska vi gå mer systematiskt till väga. Av alla böcker jag läst i år hör I sommar blir det nog bättre av finska Sisko Savonlahti till de som fått lägst snittbetyg på Goodreads. Själv gav jag en fyra. Man ska aldrig underskatta ångest, olycklig kärlek och apati med glossigt omslag, men uppenbarligen gör folk det.

Årets debut: Kalixkrimdebuten Där isarna råmar av Jennie Lundgren och Ulrika Lundgren Lindmark bådar gott inför framtiden.

Årets lyckopiller: En kväll i juni av Anna Lönnqvist för att Ella och Ben träffades en sommarkväll i Stockholm 2007, precis som jag och min man. Och för att Lönnqvist lyckas bygga upp den där trevande, pirriga, förälskade stämningen på ett alldeles utmärkt sätt.

Årets par: Jag får nog lov att säga det otroligt söta paret i Allt jag önskar mig till jul av Joanna Bolouri.


Böckerna jag läste 2021 – Statistik, listor och reflektioner över min läsning 2021.

> Här hittar du alla delar i min årssummering

Recension: Projekt jul av Cathy Bramley

Merry hade sett fram emot att tillbringa julen med pojkvännen Daniel, men efter ett misslyckat frieri blir hon ensam. Cole är även han ensam efter att hans ex flyttat med barnen till andra sidan jorden. Båda har på varsitt håll bestämt att julen är inställd i år. Så hur i hela världen kommer det sig att de plötsligt blir ansvariga för att arrangera stadens julfirande?

Om man kunde köpa julmys på burk så skulle etiketten se ut så här. I Projekt jul (Piratförlaget 2021) finns alla ingredienser som behövs för den mest utsökta lilla jul-cupcake. Till och med huvudkaraktärens namn Merry skapar julstämning. Och som om inte det vore nog tillverkar hon handgjorda doftljus under namnet Merry & Bright.

Ibland går allt lite väl enkelt, till och med för att vara en feelgoodroman där allt ju ska ordna sig på slutet. Men det gör liksom ingenting, för den här julkaramellen bjuder på en alldeles ljuvlig blandning av romantik och julmys. Det är en karamell utan mycket sälta eller tuggmotstånd, men åh så underbar! Ibland vill man bara läsa något härligt där allting går som det ska (och ingen blir sjuk i covid).

Recension: Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

Ester Blenda Nordström inledde sin journalistkarriär, som en av Stockholms första kvinnliga journalister, med att wallraffa som piga tre decennier innan Günther Wallraff ens var född. Sedan reste hon till Lappland, levde bland samer och jobbade som nomadlärare (och lärde känna LKAB-disponenten Hjalmar Lundbohm och rasbiologen Herman Lundborg). Efter det räddade hon svältande barn i norra Finland under första världskriget. Långt före Astrid Lindgren skrev hon en serie populära flickböcker vars hjältinna har stora likheter med Pippi Långstrump. Hon gjorde reportageresor i Anderna och reste runt i USA på jakt efter spår av de svenska immigranterna. Ändå var hennes minne så bortglömt – tills nu.

Det är ett intressant livsöde som Fatima Bremmer målar fram i biografin Ett jävla solsken (Forum 2017). Det är en mycket bra bok som förutom otroliga yrkesmässiga bedrifter också beskriver de privata sidorna. Som så ofta när det gäller framgångsrika och kreativa personer i historien finns någon form av psykisk ohälsa, i Ester Blendas fall en enorm rastlöshet och ett allt mer tilltagande alkoholmissbruk.

Bremmer väjer inte för de mer problematiska delarna av Ester Blenda Nordströms eftermäle, som synen på samerna och hennes kontakter med Herman Lundborg, chef på Rasbiologiska institutet. Visserligen får jag känslan av att Ester Blenda Nordström ville samerna väl, men det är majoritetssamhället som har tolkningsföreträdet och samerna ses som lite mindre vetande.

Alldeles oavsett kön så var hon en pionjär på så många sätt. Inom den granskande journalistiken, inom barn- och ungdomslitteraturen och som utrikesreporter. Men bland alla dem hon möter under sina resor så är det en person som etsar sig fast hos mig och som jag blir mer nyfiken på. Den samiska lärarinnan Karin Stenberg från Arvidsjaur som bemöter Ester Blenda Nordströms reportagebok om samerna. Hade jag inte vetat hade jag trott att texten var skriven i dag. Analysen är så brännande aktuell. Jag trodde det var först i modern tid som vi börjat prata om den främmande blicken och om exotifiering. Men Karin Stenberg skrev detta redan 1920. Man blir helt nedslagen över att det tog så många år innan någon lyssnade.

”De många, både kunskapsrika och välmenande män och kvinnor, som i övrigt skildrat samefolkets liv, ha i allmänhet, även där viljan varit som bäst, skildrat det enbart från svenskens synpunkt, gjort huvudsak till bisak och tvärtom. Det har ej varit samefolket, som skildrats, utan svenskars liv som turister i ett exotiskt land med en, gubevars, nog så intressant befolkning, som dock vunnit i intresse, ju mera olikartad andra människorvarelser och ju närmare djurets ståndpunkt man kunde framställa den.”

ur Dat läh mijen situd (det är vår vilja) av Karin Stenberg och Valdemar Lindholm