Två har gått sedan vi senast mötte invånarna i de hockeytokiga grannstäderna Björnstad och Hed som är varandras värsta fiende. I början av boken drabbas bygden av en storm, en älskad invånare dör och flera av de som lämnat skogen kommer tillbaka för begravningen. Sedan händer det väldigt mycket. Kärlek och hat, liv och död. Vinnarna är den sista boken i trilogin som inleddes med Björnstad.
Jag fängslas av handlingen. Älskar karaktärerna. Men. Och här finns ett stort men. Boken är för lång, mer än 700 sidor. Den är långrandig och under läsningen vill jag bara skrika ”Men kom till saken!”. Allt ska förklaras med långa resonemang och förnumstiga konstateranden om hur saker är. Och nästan varje gång Backman skriver om hur saker är, så står jag frågande. Jag håller inte med honom, kan inte relatera till något, utom när han skriver om känslan när man åker hem från BB med sitt nyfödda barn.
Om de långa förklaringarna hade skrivits som en inre monolog så hade jag stått ut med det. Men nu är det något slags allvetande berättare som i långa monologer mansplainar om diverse saker. Och när karaktärerna pratar så är dialogerna fulla av välformulerade oneliners och statements. Så pratar väl ingen utom möjligtvis rollfigurerna i tv-serien Grey’s Anatomy.
Varför läste jag en bok som jag blir så irriterad på? Jo, för i allt detta som jag avskyr så finns det en stark historia. Jag vill veta hur det ska gå för Maya, Ana, Benji, Bobo och de andra. Jag har läst de tidigare böckerna Björnstad och Vi mot dem och då måste jag ju läsa den tredje. Det är ju ändå den sista. Sen slipper jag läsa något av Fredrik Backman igen.
Det finns kapitel då han glimmar till. Som historien om Ruth och sättet han beskriver en relation så att man drar slutsatser som i nästa kapitel visar sig vara helt fel. Sådana tvister älskar man ju. Och journalisten som börjar gräva i en korruptionsskandal är bokens allra mest spännande historia.
Men sen har vi språket. Det är pratigt. Med ett mer kondenserat språk hade historien kunnat berättas på halva sidantalet. Det finns en fras som upprepas gång på gång:
Så vad är en familj? En hockeyklubb? Ett samhälle? De är summan av våra val. Vad är vi redo att offra för att skydda dem?
Allt. Bara allt.
Och igen:
Det enda som skilde dem åt var allt.
Till Fredrik Backmans försvar ska sägas att de allra mest störiga formuleringarna är betydligt färre än i första boken Björnstad.
Slutet på boken är ett fyrverkeri, en big bang och en värdig avslutning av serien. Även om jag stundtals störde mig enormt på boken, så gav den mig mycket.
(Det är elak recension, jag vet. Men Fredrik Backman är en hyllad författare som översatts till 40 språk, legat på New York Times bästsäljarlista med sex böcker, två av hans böcker har filmatiserats, en har blivit serie på HBO. Jag tänker att han kan ta det om han högst osannolikt skulle råka läsa den.)
Hej Ellen! Kul att läsa din recension och känna igen sig. Jag älskar de flesta av Fredrik Backmans böcker – men inte den här. Björnstad och Vi mot er knockade mej totalt – något av det bästa jag läst – och jag hade så höga förväntningar på avslutningen i Vinnarna.
Men. Det var så mycket våld, en hel del som inte alls hade behövts för själva storyn. Gjorde den bara mindre trovärdigt. Precis som du skriver blir hans speciella sätt att skriva för uttjatat. Helt enkelt för mycket snack och ingen hockey, ingen alls faktiskt.
Jag älskar ändå karaktärerna i trilogin och ville också veta hur det gick för dem. Det är kanske det häftigaste med trilogin, att karaktärerna är så många och så brokiga och man (jag) älskar nästan alla. I Vinnarna kom det ändå så många nya, våldsamma karaktärer till som jag helst inte hade lärt känna. Hellre hade jag läst mer om vad som verkligen hände huvudkaraktärerna, än ”om några år, långt härifrån, kommer” detta och detta att hända.
Gruvligt besviken, tyvärr. Gör om, gör bättre – för bättre vet jag att Backman kan.
Ja, jag håller med angående våldet! Så många som tar till våld och fult språk så lätt. Känns inte trovärdigt att NÄSTAN ALLA är så våldsamma!
Jag tyckte ändå om vissa av de nya karaktärerna, som barnmorskan och brandmannen, de var ju nödvändiga för storyn.
Ja, jag tyckte också det var lite tröttsamt med framåtblickarna, särskilt de som var i början/mitten av boken. Det var liksom plantering på plantering och till slut var det så mycket snack och så lite verkstad…
Precis! Jag älskade också den ljuvliga familjen med barnmorskan och brandmannen, väldigt viktiga. Tess, Bobo <3
Mest irriterad blev jag på fabriksolyckan – den var helt onödig för händelseförloppet. Men den var planterad så långt på förväg den också att den väl säkert var svår att ens försöka ta bort i slutredigeringen?!
Matteo och Ruth var trovärdiga tyvärr, men det var med en konstant olustig känsla som jag läste boken.
Jag antar att jag som läsare hade önskat att jag skulle få lite mera frid i avslutningen, inte mer våld. Nu blev det många lösa trådar som jag hellre hade läst hela boken om – Amat i NHL, Maya och musiken, ens en enda liten hockeymatch … Men kanske det hade blivit ett för trevligt slut 😉
Summa summarum har trilogin betytt mycket för mig ändå, men främst för de fina skildringarna av
de många och speciella huvudkaraktärerna.
Hej!
Håller just på att traggla (ja, faktiskt) mig igenom denna bok, och du har skrivit en recension som är alldeles utmärkt! Just denne mans ”splainande” av Eviga Sanningar och förnumstiga konstateranden från en allvetande berättare blir påfrestande. I första boken funkade det – och jag GILLAR verkligen de två första. Men när man läst det 35 gånger till … phuh. Synd! Bra karaktärer, bra story och miljö. Men varför detta predikande?