Låt oss säga hejdå till 2020 med en lång, härlig lista. Från Enligt O lånade jag listan över ”Årets” i en rad olika kategorier, här presenterad i något förkortad form.
Årets klassiker: I år läste jag inte mindre än tre böcker av Selma Lagerlöf – alla tre delar i trilogin om Löwensköldska ringen. Den sista delen, Anna Svärd från 1928, tyckte jag allra mest om.
Årets parafras: För Lydia av Gun-Britt Sundström skildrar kärlekshistorien mellan Lydia och Arvid (från Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg) fast ur Lydias perspektiv och förflyttat till 1960-talet.
Årets historiska: Andra världskrigetskildringen Molnfri bombnatt av Vibeke Ohlsson knockade mig totalt.
Årets dystopi: Det här var året då vi levde i en dystopi, men jag har faktiskt läst två böcker som faller inom ramen för dystopin trots allt: Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood och Pesten av Albert Camus.
Årets grafiska: I år läste jag faktiskt hela sju seriealbum och grafiska romaner. Allra bäst tyckte jag om Einsteins nya fru av Liv Strömquist.
Årets tegelsten: Selma Lagerlöf-biografin Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm är årets längsta bok med sina 681 sidor. Men någon ”tegelsten” i egentlig mening var det kanske inte eftersom jag läste den som e-bok.
Årets ögonöppnare: Inspirerad av Black lives matter-rörelsen läste jag ett gäng böcker på temat etnicitet och hudfärg i år. Slumpens barn av Amat Levin, En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité, Nästa gång elden av James Baldwin och Vi hade makten i åtta år av Ta-Nehisi Coates. Som ni ser saknas kvinnor på den här listan och det borde jag verkligen åtgärda under 2021.
Årets utmaning: Efter att ha läst en jätteintressant DN-intervju med Nassim Nicholas Taleb apropå coronapandemin och huruvida man kunnat förutse den så beställde jag hans Black Swan : The Impact of the Highly Improbable. Fem månader och 444 sidor avancerad engelsk sakprosa senare kan jag konstatera att det var en utmaning. Var den värd tiden? Ja, kanske. Men det mesta av vikt finns i DN:s artikel.
Årets huvudperson: Jag vet att många stört sig på den misslyckade relationscoachen Ebba i Sara Paborns Tistelhonung men jag tyckte att hon var en alldeles underbar antihjältinna, snyggt gestaltad av Emma Peters i ljudboken.
Årets bifigur: Ebbe Carlsson, bifigur i de båda Palmemordsböckerna jag läst i år (Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson och Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare av Lars Borgnäs). Liksom karaktärerna i Vår tid är nu och Louise Boije af Gennäs 2000-talstrilogi befann sig Ebbe Carlsson i händelsernas centrum under i stort sett varje stor händelse i Sverige under några årtionden. Förutom att han blandade sig i utredningen av Palmemordet (vilket till slut ledde till den så kallade Ebbe Carlsson-affären), var han också inblandad i Bordellhärvan, Geijeraffären, ockupationen av västtyska ambassaden och olika händelser inom Säkerhetspolisen. Han hade en egen polisbil till sitt förfogande trots att hans yrke egentligen var journalist och bokförläggare. Han var bekant med i stort sett hela den socialdemokratiska eliten inklusive Palme och Anna-Greta Leijon samt länspolismästaren Hans Holmér (som var inneboende hos Carlsson under utredningen av Palmemordet) såväl som toppar inom bokbranschen och tidningsvärlden. Tragiskt nog, men också väldigt ”on brand” som mannen i händelsernas centrum, drabbades han under 1980-talet av hiv och blev en av de första svenskarna att berätta öppet om sin hiv-infektion. 1992 dog han i aids. Under 2021 är jag oerhört sugen på att låta Ebbe Carlsson bli huvudperson och läsa boken Ebbe – mannen som blev en affär av Anders Isaksson.
Årets TV-serie: Älska mig (säsong 2) av och med Josephine Bornebusch var alldeles fantastisk.
Årets skandal: Det är en gåta varför Klubben av Matilda Gustavsson inte nominerades till Augustpriset. Helt klart årets litterära skandal.
Årets pristagare: Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba var en mycket välförtjänt Augustvinst.
Årets titel: Årets mest förbryllande titel är i alla fall Fredrik Reinfeldts 3 november 2020 Ödesvalet : Om en demokrati i fara och en världsordning i upplösning. Förutom att den är orimligt lång så är det också obegripligt att man sätter en sådan bäst före-stämpel på sin boktitel. Jag menar, med den titeln är det liksom helt ointressant att läsa boken så här efter den 3 november 2020.
Årets läskigaste: Ljudboken Deadline av Rebecka Edgren Aldén höll mig vaken flera nätter. Obehaglig och mycket spännande.
Årets överskattade: Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson har hyllats av många men jag lyssnade på den på dubbel hastighet för att bli klar med den. Inte min kopp te, varken sättet den var skriven på eller huvudpersonen föll mig på läppen.
Årets underskattade: Viveca Sten och Mari Jungstedt vinner sällan några priser men deras deckare I hemlighet begravd och Innan molnen kommer var båda riktigt vassa med intressanta och spännande deckarintriger. Jag läser varenda bok av dessa och några fler kvinnliga deckarförfattare och ibland är det mest ”jaha” (fast ofta spännande på vägen dit), men dessa två titlar var starka.
Årets debut: Ur askan av Lina Areklew var en riktigt bra och oupphörligt spännande deckare, som dessutom utspelar sig i Norrland, närmare bestämt runt Höga kusten.
Årets par: Prinsen av England och sonen till USA:s första kvinnliga president såklart. Ni möter detta underbara och smått osannolika kärlekspar i Vitt, rött och kungligt blått av Casey McQuiston.
Årets lyckopiller: Julen enligt Julia av Kristin Emilsson gjorde mig väldigt glad. Redan i huvudkaraktärernas namn anar vi vilken skruvad och underbart härlig bok detta är: Julia Grahn som hatar julen och Petter Niklasson som har impotensproblem.
För Lydia har jag tänkt läsa så många gånger! Palms Lagerlöf-biografi började jag faktiskt med, men glömt bort. Får ta tag i den igen. Tack för din lista.