Recension: Ur askan av Lina Areklew

Fredrik Fröding var bara tretton år när han förlorade båda sina föräldrar i Estoniakatastrofen. Den yngre brodern sköljdes bort från livbåten av en våg precis innan ytbärgarna anlände. Men Fredrik har aldrig gett upp hoppet om att hans lillebror lever.

25 år senare tror han att han får syn på sin lillebror utanför ett hotell i Stockholm tillsammans med hotellets ägare Adam Ceder. Fredrik följer efter hotellägaren för att få reda mer på om sin lillebror. Men snart därefter hittas samma Adam Ceder mördad på Ulvön utanför Örnsköldsvik. Utredaren av mordet är Sofia Hjortén, en polis som nyligen flyttat tillbaka till Ö-vik och som har ett förflutet med Fredrik.

Det var i Lotta Olssons spalt i DN Boklördag som jag blev tipsad om boken och det var ingredienserna Norrlandskusten och förvunnen person från Estonia som gjorde att valet föll på ”Ur askan” som jag slukade på bara två dagar. Vi norrlänningar är ju inte bortskämda med att läsa om vår landsända, men Lina Areklew beskriver Ångermanland och Norrlandskusten med den äran. Ulvön har jag tyvärr aldrig besökt, men miljöerna känns äkta och verkliga, fjärran från ”Jägarna”-stereotyper. Och visst är det så att brotten känns så mycket mer brutala när miljön är så idyllisk?

Här finns flera olika trådar och parallella historier som löper genom boken. Vi får följa ett sommarläger för ungdomar 1979, liksom nutid. Till en början är det framför allt Fredriks jakt på sin saknade lillebror (eller hallucinerar han bara?) som jag fastnar för, men allt eftersom läsningen går framåt fängslas jag även av mordgåtan. Jag har en stark förkärlek för den typ av pyskologiska thrillers som har ett mått av ”unreliable narrator” i sig, alltså när man inte riktigt vet om karaktären verkligen är med om händelserna i boken, eller om hen bara upplever det i sitt eget huvud. I takt med att andra misstror personen och hen sedan visar sig ha rätt, eller fel, ökar spänningen och här finns goda möjligheter till twistar. En eloge till Lina Areklew för att det är en man som får agera förvirrad pillermissbrukare i den här deckaren.

Det här är en alldeles strålande debut. Jag gillar särskilt för den luttrade, norrländskt kärva lite äldre kommissarien Vera. Jag tänker på Vera Stanhope i Ann Cleeves kriminalromaner, som hör till en av mina absoluta favoritpoliser. Karaktärsbygget är gediget och trovärdigt, och jag fastnar för både poliserna och de bofasta på Ulvön. Och det är oerhört spännande och oförutsägbart.

---